Lat eller kämpe?

Helgen reasulterade i ett plus men det är numera borta, känns skönt att det försvann så snabbt. Kommande helg är för en gångs skull inget inbokat, blir betydligt lättare att sköta kosten när inte middagsbjudningar med kompisar väntar. Gårdagen bjöd på 90 minuters power walk, 90 sit ups och armarna fick sig ett pass med hantlarna. Planerar att köra samma upplägg både idag och i morgon. Fredag får bli vilodag, då har jag föreläsning sent så jag är inte hemma förrän vid sex på kvällen och eftersom det är fredag unnar jag mig ledigt då. Igår blev det en liten diskussion i en av trådarna jag är aktiv i, en medlem tyckte att det var alldeles för mycket gnäll här på Matdagboken och att folk slängde sig med en massa ursäkter när inte vågen visade minus. Personen påtalade att man måste kämpa för att gå ned i vikt och någonstans mellan raderna kunde man nästan utläsa att de som inte klarade det var i princip lata. Är det något min viktresa där jag tappat över 40 kg hittills har lärt mig så är det vilken oerhört tuff kamp det är. Det handlar ju inte "bara" om att äta nyttigare, det handlar om att lägga om hela livet. Och den resan startar inte med vad man stoppar i munnen, den startar i huvudet. Jag har lidit av fetma i många år och jag har skäms, jag har föraktat mig själv och mått så dåligt över det. Många många gånger tänkte jag att NU skulle livet bli annorlunda, NU skulle jag bli smalare. Projektet höll en vecka eller två, sedan föll jag igen. Jag var inte stark nog då för att lägga om hela mitt liv. Vad skillde nu från då, vad var det som gjorde att denna gången i februari 2011 när jag än en gång tog beslutet att ändra om allt så funkade det? Ja jag kan bara gissa att det var först nu jag var riktigt mentalt redo! Jag skaffade mig en massa kunskap, hur är det med kalorier egentligen? För ska man klara av en viktresa måste man veta vad man kan äta, går man konstant hungrig funkar det inte. Men jag lärde mig snabbt att det finns massor av goda saker som man kan äta mycket av, viktresan har alltså inte inneburit att jag gått hungrig. Grönsaksmissbrukare har jag snarare förvandlats till och det är både gott och jag håller mig mätt. Innan viktresan gjorde jag mitt bästa för att undvika fysisk ansträngning, drar man runt på 120 kg så gör det fysiskt ont att röra sig. Knän, benhinnor, rygg, ja det mesta protesterar. Första månaderna innebar träningen riktig smärta och jag hatade varje sekund av det. Men motivationen blev att kroppen svarade oerhört mycket och tio kilo försvann. Det gav mig den mentala styrka jag behövde för att orka fortsätta. Det är fortfarande en kamp, att stå emot frestelser och avstå från det där goda. Jag smakar ibland, men det är viktigt att se till att mängden är liten och det inte blir en daglig vana. Träningen däremot kommer lättare idag, nu smärtar inte kroppen utan den njuter. Men vad vill jag ha sagt med detta då? Jo alla är inte mentalt redo för den där stora omvandlingen, det kanske först är 15:e gången man testar som det verkligen går. Me på vägen dit behöver inte folk få höra att de inte kämpar tillräcklig hårt, pepp är vad som behövs. Och är det inte så att den äkta kämpen är den som inte ger upp utan tar ett nederlag och ser det som en erfarenhet rikare och börjar om? För som sagt, jag hade bantat säkert 20 gånger i livet innan, men det var först nu jag klarade det. Så jag vill säga till alla er här inne på MD som har gjort nystart på nystart, ni är kämpar! Och fortsätt kämpa, för förr eller senare klarar ni det!

Kommentarer

12 oktober 2011 08:03

gittan52

Så kloka ord!
12 oktober 2011 08:13

babs2

BRAVO! Du har så rätt Kimsi!Du har väl visat det! Jag var på en väldigt bra föreläsning på viktväktarna igår. Man talade om skillnaden mellan män och kvinnor och visade vilka olika förutsättningar vi har inte minst fysiskt. Herrarna har lättare att gå ner, de har en större muskelmassa och förbrukar därmed mer kalorier [UNDERSTRUKEN]BÅDE i vila och i rörelse.[/UNDERSTRUKEN] Sen kan det tänkas att vi har olika inställning mentalt. Jag har en känsla av att vi kvinnor ofta har en längtan efter en "snabbfix" en önskan att få nergången undanstökad och så köper man en tidning med 4 kg nedgång på 2 veckor och så går inte det och man ger upp, men kommer igen, igen och igen. Medan en man drar ner på ris, pasta, potatis och öl och rör på sig (efter att kanske ha suttit stilla i soffan, medan vi kvinnor ofta har en vana att röra oss t ex promenera och cykla) och tappar kilo efter kilo i en för oss kvinnor rasande fart. När det går bra med viktnedgången är det lätt att fortsätta, man flyter liksom med, men börjar det gå trögt och man har för höga förväntningar då blir det tvärstopp och så börjar man om efter ett tag i värsta fall från en högre utgångsvikt. Jag tycker inte alls att vi gnäller här på sidan, kan kanske bero på att jag är kvinna och själv har varit i denna "branch" i stort sett hela livet. Jag själv tar det långsamt, sen mars 2005 har jag gått ner 27 kg (dessförinnan 10 kg), mellan "kampanjerna" tränar jag mig på att hålla vikten och det har lyckats ganska bra, så jag känner mig redo för att kämpa för att hålla vikten, men än är det några kilon till att ta bort. Håller med dig verkligen att det gäller att ha rätt inställning, framför allt att inte tänka på att/om man avstår något utan tänka på allt gott man får äta och att man kan äta allt, men inte alltid. Vi är alla kämpar!!
12 oktober 2011 08:18

Susssiii

Oerthört inspererande inlägg...:) Tack så hjärtligt! Nu ska jag ut på den där promenaden som kändes sådär motbjudande för en stund sen!! Tack! Peppkramar
12 oktober 2011 08:43

Bummlan

Well spoken, Kimsi!!!!!
12 oktober 2011 09:42

Kimsi

Vi är alla bra kämpar, pepp till oss. :D
12 oktober 2011 10:42

AnnCatrine

Underbart bra skrivet! Jag har själv bantat till och från i många år. Har också en stor viktnedgång bakom mig. Precis som du skriver måste man vara mentalt med för att klara det. Och det är ett evigt kämpande. Pepp till oss alla kämpande kroppar. Kramis Ann-Catrine
12 oktober 2011 20:17

Thyndra

Det svåra är ju inte att gå ner i vikt utan det är att vrida om hjärnan till starten. Själv så har jag inte en aning om hur jag skulle ha klarat mina -kilon ifall jag inte hade haft matdagboken. Varför någon retar upp sig på oss kan jag inte förstå, om någon annan har problem så hoppas jag på att kunna stödja genom att själv lyckas. Alla måste göra sin egen resa, och ifall ni misslyckas eller gnäller så blir ju inte min egen situation annorlunda. När jag gnäller så får jag genast peppningar och när jag skryter så får jag genast beröm. Vad kan jag mer begära av er ?? Jag hoppas på att kunna vara kvar länge i många olika trådar även sen jag nått min målvikt :)
12 oktober 2011 22:27

Susssiii

Är dock nyfiken på vilken tråd det var...Får man ta del av vilken det var? peppkramar :)
13 oktober 2011 06:50

Kimsi

Biggest Loser-tråden. :) Thyndra, exakt!
13 oktober 2011 07:57

Susssiii

Tack kimsi :)

Logga in för att skriva en kommentar.