Hösten och paniken...

Idag har det mer eller mindre regnat hela dagen. Det gör inte att man blir på bättre humör eller känner att man orkar mer, men så är det nog för de flesta oavsett. Min chef ringde - jag klarade inte av att svara, svetten började att rinna och hjärtat slog som om jag sprungit sedan jag såg hans namn i displayen. Vet att jag måste men orkar inte låta mig tömmas på allt nu när jag är ensam med alla barnen. Vågar helt enkelt inte, är för feg. Har inte lyckats så bra med maten dom sista dagarna, vilket känns som ytterligare ett nederlag. Vet att jag måste men det bara går inte äta och jag glömmer bort att jag inte har ätit. Det tror jag är undermedveten undanträgning för att ge mig lite mindre dåligt samvete om än bara liten. Har barn som tränar aktivt och på hög ungdomsnivå som äter varierat, mycket och ofta samt får nästan alltid veta hur viktigt det är att äta riktigt när man tränar så hårt som dom gör. Jag är inte ett bra exempel och har lite att komma med när jag påminner om att de ska ta med mellanmål till skolan - de tycker ibland det är pinsamt att äta så mycket mer än sina kamrater, tonåringar som de är. Men huvudvärken, illamåendet och de ständiga attackerna av tryck över brösten gör att jag orkar inte fokusera. Gömmer mig i ljudböcker och broderier för att kunna "inte höra" telefonen ringa. Jag känner mig så knäpp och värdelös som gör så här trots att jag förstår att det inte är bra men det tar så mycket på krafterna som jag inte har att göra på något annat sätt.

LCHF2010s blogg

Hösten och paniken...

Kommentarer