Panik trots att jag

Paniken är det jobbigaste för den kan jag inte förklar, inte styra och än mindre förstå. Jag inser att det är hellöjligt att inte vilja säga hej eller möta personer som känner en bara för att man hela tiden får höra att man ser fin ut nu när man har gått ner i vikt. Vill bara skrika och be dom fara, jag mår sämre nu än förr och vikten har aldrig varit mitt problem ur ett sjukdomsmässigt perspektiv. Mitt personliga ombud ringde idag och han hade pratat med försäkringskassan och mer eller mindre satt handläggaren mot väggen med kommentaren att hon pratat med min läkare. Nu är det inte riktigt så utan det var ju tidigare som hon pratat med honom... Har inte riktigt än tagit mig upp sen hon tryckte ner mig och fick mig att känna mig som en som bara ljuger och försöker göra mig till för jag är lat. Att aldrig få bli trodd eller få hjälp gör inte saken bättre och jag vet inte hur jag ska göra. Försöker dock att inte försöka göra upp planer eller ens hoppas på något annat än att jag kommer att hamna utanför systemet och bli en livegen till min man. Jag har inget egenvärde och har inga rättigheter utan är en belastning för samhället, omgivningen och familjen. Jag tror inte att det finns en lösning den närmaste tiden om någonsin men trots allt vill jag inte dö.

Kommentarer

30 augusti 2012 20:16

Yrla

hej det är jobbigt med en osynlig sjukdom jag vet har ju fibromyalgi själv. Du ska inte tänka att du inte har ett egenvärde. Alla människor har ett egenvärde. Du är inte någon belastning långt ifrån. Hoppas du kan få hjälp ifrån ditt personliga ombud, de måste ju kunna göra något. Du kommer att fixa detta! du är stark. Pepp till dig jag tror på dig. hälsn yrla [LANK]http://bokstart.blogspot.se[/LANK]

Logga in för att skriva en kommentar.