Total utmattning!

Vet inte hur jag ska förklara eller hantera min egen reaktion när handläggaren från försäkringskassan ringde idag. Att svara var något jag drog ut på och sen försökte jag hålla mig lugn och lyssna på vad hon sa men bara rösten fick mig att darra och snart var jag knäckt. Jag grät och kunde inte få ur mig något alls och kände panik när hon menade på att hon pratat med min läkare och att nu var krisen över - har inte träffat läkaren sedan maj - samt att mina dagar nu var slut. Jag tror jag förklarade att jag inte kan gå till jobbet som jag mår idag och att någon kontakt med arbetsgivaren har jag inte - klarar inte av det. Till slut lyckas jag få slut på samtalet och bara ligger i sängen och skakar - vill bara spy. Sen när jag lyckats få ner pulsen så ringer det igen!!! Dock nu skulle hon meddela att jag får förlängd sjukpenning samt att det var viktigt att läkaren inte tog upp min smärtproblematik utan min psykiska ohälsa för att det i fortsättningen skulle ges sjukpenning. Jag ville bara skrika åt henne att jag skiter fullständigt i vad de tycker eller gör samt ta aldrig kontakt med mig igen men orkade bara säga jaha och klicka bort samtalet. Hur ska jag klara av att gå igenom hela denna process utan att totalt lägga av? Ett samtal och man faller flera pinhål bakåt i arbetet framåt. Man känner sig klen och värdelös utan någon direkt rättighet till att få må någolunda eller ens finnas till i något system. Att jag resten av veckan är ensam med våra tre barn lär inte förbättra mitt mående men det är bara att ta. Jag hoppas bara att jag inte bryter ihop framför dom och att jag lyckas sova några timmar per natt i alla fall så man kan hantera det nödvändigaste i alla fall. En röst ... en dolkstöt i hjärtat ... ett stort fall i mörker och rädsla/panik.

Kommentarer

21 augusti 2012 19:12

Yrla

hej roligt att du är tillbaka. Jag förstår hur du känner det, dels ska du kämpa med din sjukdom och dels ska du också uppepå detta kämpa emot försäkringskassa och af etc. Jag har också varit där. Det är jättetufft. Det är hemskt. Men du kommer att klara detta. Vet du varför? för du är stark. Jag brukar gråta och så kommer jag igen. Jag sänder peppkramar. hälsn yrla
21 augusti 2012 19:22

gittan52

Men usch så dramatiskt med ditt hjärtstopp! Jag tror faktiskt att handläggaren på Fk har rätt i detta med att lyfta fram dina psykiska problem i första hand. Det är nog det som du behöver allra mest hjälp med efter vad jag förstår efter att ha läst några av dina inlägg. Jag vet av egen erfarenhet att det är tungt att gå igenom den process som krävs men ändå är det så viktigt att det blir gjort. Men kan du inte få hjälp av en facklig representant? Eller har du någon inom din familj, eller vänner, som kan hjälpa dig? Både vad gäller att fylla i papper, följa med vid läkarbesök och eventuella träffar med Fk och arbetsgivaren?
21 augusti 2012 20:49

Snuttan7

Jag känner med dig, har det likadant jag med. Dom kommer aldrig kunna förstå oss vi måste bara stå på vår egen sida o inte ge upp. Förresten är det helt ok att gråta framför sina barn, dom känner ändå att nåt är fel. Bara man förklarar att man känner sig ledsen o att det inte är deras fel. Det är mkt värre för ett barn att känna att nåt är fel o att föräldern säger att allt är bra. Det om något gör barn rädda. Jag har pratat mkt med min terapeut om det här o det är vad jag lärt mig. Jag skickar massa styrkekramar till dig o vet att du fixar det. Det är ok att falla. Man behöver det ibland för att visa att det är allvar. Stor kram Sandra

Logga in för att skriva en kommentar.