31°C i skuggan
Vindstilla, molnfritt och luften darrar av värme. Gräsmattorna luktar hö och damm. När jag kliver ut genom ytterdörren är det som att kliva in i en ugn. Varvet jag ska springa är 6km, ganska flackt men nästan ingen skugga. Hade jag inte varit så senfärdig hade jag varit ute vid 10-tiden, men nu drog jag mig för att ge mig ut så solen har redan hunnit upp i zenit. Luften vibrerar. Varje andetag är torrt, syrefritt. Ett varv klarar jag i alla fall, men garageuppfarten är laddad med Resorb och kallt vatten. Ifall jag förverkligar ursprungsplanen att springa tre varv. Familjen är redo, förberedd på att det kan ta tid idag.
Med "Zombies, run!" i öronen och solen i ögonen bär det av. Tre avsnitt är intankade i telefonen, ett per varv. Jag flåsar så högt att det hörs över musiken. Metallica försöker pumpa upp mitt adrenalin, men det är faktiskt Aviciis "Hey brother" som lockar igång benen idag. "Hey brother, there's an endless road to rediscover" sjunger mansrösten och jag tänker på den där varma dagen då jag sprang 100km. Jag var i så mycket bättre form då. Loppet gick i 28°C och det var då som nu vindstilla och molnfritt men det var först efter 6 mil som jag blev dyster. Det var då jag insåg hur långt 100km är, när jag hade sprungit så långt och länge och fortfarande hade en hel marathon kvar.
Jag unnade mig att tycka synd om mig ett tag i varvningen där på tävlingen, en massös gullade med mina vader en stund och jag ömkade mig. Inte för att jag hade kramp i vaderna, och det tror jag hon kände direkt, men jag hade kramp i själen. Lite så kändes det idag också, inför de där tre varven. Krampaktigt. Men ett varv skulle jag ta i alla fall.
Sol, damm och gula gräsmattor. Doften av en schersmin, en grillfest och en okänd söt blomdoft nånstans utom synhåll, kanske kaprifol. Jag ägnar en lång stund åt att fundera på om den slagit ut än. När jag kommer till garageuppfarten mår jag rätt bra, men vis av erfarenheten dröjer jag inte länge vid mitt provisoriska vätskebord som vi satt upp i dotterns cykelkorg. Just där och då har jag energi och ork så innan jag hinner ångra mig ger jag mig ut på andra varvet. Jag tror jag hinner runt hörnet i alla fall innan jag börjar lida igen. Vända gör jag ju inte ens i vanliga fall och idag har jag en envis dag. Enda vägen hem är framåt. Katy Perry sjunger med kraft och pondus, "This is the part of me that you never ever gonna take from me!" och något om stick's and stones och never break my soul. Jag lyssnar inte allt för uppmärksamt, men jag försöker absorbera hennes beslutsamhet. Energin.
För att få lite omväxling springer jag samma varv fast åt andra hållet. Det blir som att springa en helt ny bana för en person med mitt dåliga lokalsinne. Därav att ingen av de tre rundorna går exakt samma väg heller. Inte ens i vårt lilla samhälle kan jag hålla ordning på vart jag är verkar det som. Vätskeryggan guppar inte så mycket längre, det brukar betyda att tvåliterssäcken inte är så full längre. I vätskedepån i skuggan av huset står min Resorb och kallt vatten, så det går ingen nöd på mig. Jag blöter ner mig med vatten från vätskeryggan eftersom jag inte hinner svettas lika fort som vattnet dunstar i värmen.
Andra besöket vid vätskedepån går om möjligt ännu fortare, trots att jag pratar med familjen. Min beslutsamhet är stor, men lockelsen att avstå är också stor så innan psyket börjar vackla bär det av igen. Samma håll som första varvet, nu borde jag ju hitta kan man tycka men det gör jag inte. Alla tre varven blir olika långa, olika sträckningar. Det skiljer inte många hundra meter, men totalt på passet fattas det 400 meter. Men 17,6km är rätt bra det med.
Jag är lite lättlurad inser jag, för innerst inne vet jag förstås att jag ska springa tre varv. Men jag tänker inte tanken högt. Tanken ligger i bakhuvudet och ruvar som en gammal höna, plirar på mig kritiskt. Tanken att kliva av efter både ett och två varv finns där, och är nog så seriös. Men jag tror jag råkade sammanfatta min inställning med en förflugen tanke när jag passerade industriområdet andra gången och kände hettan mot huden. "Jag önskar att jag bara kunde lägga av." En liten del, minoriteten kan man säga, tycker att det vore helt okej att ligga på soffan och mumsa praliner. Den delen brukar gnälla, mest när jag springer.
Det gör ont att dra ut latmasken, sa farfar en gång. Alla latmaskar är relativa, det som är latmasken för mig är det sannolikt inte för dig. Jag är bekväm av mig. Om jag skulle följa mina naturliga instinkter skulle jag ta bilen oftare, gena där jag kan och stå väldigt stilla i rulltrappor. Jag skulle ta hissen och jag skulle absolut inte gå promenader i onödan bara för att gå. Jag skulle köpa helfabrikat eller färdiglagat.
Alltså sätter jag mina stegmål, och misslyckas med jämna mellanrum att nå dem. Jag gör mina matlådor, tar mina promenader och försöker komma ihåg att röra på mig i vardagen. Jag försöker ta mig utanför min bekvämlighetszon. Utmana mig själv.
Och där kommer vi till pudelns kärna för mig. Det är utmaningen det handlar om, alldeles oavsett om det är löpning eller lära sig laga mat. Majoriteten av mig tycker att utmaningen är häftig, lockande och kul. Den där lilla gnälliga rösten som ville lägga av har liksom ingen kraft längre. Så har det inte alltid varit, jag har kämpat hårt för att få tyst på den där rösten. Den som inget vill, inget kan och inget orkar. Det kanske inte är en latmask direkt, men definitivt ett brett stråk av bekvämlighet.
Den tystnade definitivt när jag svänger in för sista gången och avslutar tredje varvet. Jag kunde visst! Så det så.
Det tog 2h 49min att springa mina 17,6km, det är för sakta för maran i Jönköping men det är den 18 augusti jag ska vara i form. Det gör inget att jag inte är i form nu. Var vore utmaningen då?
Nästa gång jag ska springa långpass ska jag ge mig ut tidigare så att jag är mer till nytta för familjen resten av dagen.
Och så ska jag komma ihåg solfaktor.
Gillar
Kommentarer
-
Bra kämpat!
-
Wow- du är verkligen envis!! Heja dig.
-
Tack
Ska erkänna att jag är glad att det är vilodag idag, trots att det är molnigare och rejält mycket svalare så är jag inte supersugen på att ge mig ut och springa. Jag fick mitt lystmäte igår
-
Heja dig, helt rätt, vad vore det för utmaning om det var lätt som en plätt redan nu? Du inspirerar, även om jag aldrig kommer att jogga så långt. Men nu ska jag också börja lite försiktigt.😊
-
Härligt seglar67! Det vore inte särskilt roligt om man alltid vann och alltid kunde allt redan innan man försökt, eller hur? Ser Paula kämpa, hon vill lära sig och blir klart besviken när hon inte kan. Men hon blir desto gladare när hon lyckas, jag tror jag har en del att lära av henne där.
Logga in för att skriva en kommentar.