Adjö - Matdagboken

Adjö

Vi tog ett stilla farväl av svärmor idag. Hon låg i öppen kista, men det var inte hon ändå. Min svärmor lämnade oss för mer än en vecka sen. Jag kunde inte känna sorg för den kropp vi lämnade blommorna vid. Det kanske låter både hemskt och kallt, men jag sörjer en massa saker som vi förlorat men inget av det var där. Jag kommer alltid att sakna hennes värme, hennes medkänsla och humor. Hennes godhet och hennes omtanke. Alla de där sakerna förlorade vi långt före idag. Jag har sprungit sorgen ur hjärtat många gånger om, men den största hjälplösheten fick jag bita i idag. Älsklingen sörjer ju sin mor, och att stå bredvid utan att kunna göra något... Jag är en handlingsmänniska. Om någon skadar eller sårar de jag älskar blir jag arg, jag vill slåss. Kämpa. Jag tog kampsportslektioner, inte för att lära mig slåss utan för att lära mig låta bli att slåss. Men idag ville jag slåss. Hämnas. Men på vad? Världen? Ödet? Det går ju inte. Så jag sprang. [KURSIV]Jävlar så jag sprang.[/KURSIV] Försökte jaga skiten ur mig idag och det lyckades jag med kan man säga. Drog till med 0% på platten och 6% lutning i backarna istället. Det borde bita bra, tänkte jag. Var 400:e meter bytte jag mellan 0 och 6%. ~6:20-tempo ungefär, det är snabbt för mig redan på platt mark. I den lutningen är det brutalt. Drabbades av akut löparmage på slutet (tacksamt att vara hemma då) så sista 400m planlöpning och nerjogg blev det inget med. Det kändes meningslöst att hoppa på bandet igen sen. Jag tror det eventuellt har med syrebrist/syreskuld eller nått sånt att göra, för sista intervallen var [KURSIV]riktigt [/KURSIV][FET]riktigt [/FET]jobbig. Jag kämpade emot så jag fick ihop sista 400m-intervallen åtminstone, men sen blev det nödstopp - bokstavligen! Just nu känns kroppen helt okej, på hugget och vaken men absolut inte slutkörd trots nödstoppet. Jag lyckades inte jaga all ilska ur kroppen. Vi får se om jag springer imorgon, kanske ett snabbpass om tiden finns och musklerna vill. Jag är inte främmande för att vila helt om backen bet bättre än jag tror att den gjorde. I så fall styrketränar jag det osm inte värker, tills jag är för trött för att vara arg längre. Det blev totalt 6,7km på 42min totalt. Jag fick inte svärmor tillbaka.

Kommentarer

6 mars 2012 20:45

jennyb

och hon kommer inte tillbaka nästa gång heller men kanske känns saknaden lättare och sorgen mindre för varje gång. jag beklagar också sorgen, svärmor, förlusten...
6 mars 2012 20:59

LadyG

Tack gråkatt och jennyb. Ja det är det det jag hoppas på. För jag kan ju inte gå omkring och vilja slå hela världen på käften hela tiden.
6 mars 2012 21:32

jaropi

Beklagar vännen, jobbigt hur som är det, har haft några sånna dom sista åren o lika jobbigt är det,, Men slit inte ut dig på ilskan, för som du säger du kan ju inte slå ner folk inte
6 mars 2012 21:35

LadyG

Tack jaropi, det är nog hjälplösheten som är värst faktiskt. Att inte kunna göra nått. Jag springer mig snäll igen, kanske imorgon eller övermorgon.
6 mars 2012 21:37

jaropi

Helt sant det , hjälplösheten är värst o man kan inte göra nått eller ändra på nått,, men enda trösten är att det blir bättre o bättre dag för dag
6 mars 2012 22:18

thea77

Jag beklagar sorgen, begravningar är jobbiga, och jag förstår din känsla av ilska att vilja skylla på någon samtidigt förstå att det inte finns någon att skylla något på. Sorg tar tid, och jag avskyr verkligen när folk tröstar med orden nu är begravningen över och det värsta har varit, för nä det värsta är inte över, även efter begravningen ska man leva resten av sitt liv utan personen man begravt, det tar tid att vänja sig vid det.

Logga in för att skriva en kommentar.