Äntligen helg!
Det har varit en jättejobbig vecka. Inte minst mentalt, jag har inte tränat sedan i måndags eftersom all min energi gått åt till annat. Och jag menar bokstavligen all energi, maken och mellandottern har fått dra ett tungt lass i stort sett utan min hjälp. Saken är den att jag bitit bort en plomb, och jag är fruktansvärt rädd för tandläkaren. Fobiskt rädd alltså. Jag begrep att jag måste gå, trots att det inte gör ont, så jag fick en tid. Ju närmare den tiden kom ju mer nervös blev jag, natten innan kunde jag inte sova alls.
De skulle bara titta, för att se vad de ska planera in. Det räckte för att dränera mig totalt. När jag var barn hade vi en elak jävla tandläkare som sannolikt inte tyckte om barn, som behandlade oss som andra klassens varelser. Oförsiktig, hårdhänt. Han fyllde tänderna med amalgam, oavsett om det var nädvändigt eller inte. Det var ju "ett så bra ämne, faktiskt bättre än tanden själv". Men det var då det, 40 år sedan och jag är lika rädd för tandläkare idag. Hans borrande, ofta utan tillräcklig bedövning, har jag aldrig glömt. Eller hans hårda händer, och den där kroken han ryckte i tänderna med. Ilsket, penetrerande. Räknade konstiga siffror, utan att förklara och hela tiden med de där elaka ögonen plirande över masken. Aldrig några vänliga ord, aldrig en förklaring. Det var inte många ungar som inte var rädd för honom.
När jag gjorde illa en framtand i skolan hamnade jag förstås på hans undersökningsstol, och jag har nog aldrig varit med om en mer smärtsam upplevelse. Några av er vet säkert hur ont det gör när man pressat en tuss med något, jag vet inte vad, direkt emot en blottad tandnerv. Måtte ni som inte vet aldrig behöva få veta. Jag minns inte hur han lagade tanden, men har har i alla fall en halv tand i någon form av plast nu. Den har gått sönder ett par gånger genom åren, men ingen har någonsin gjort mig så illa som folktandvårdens tandläkare på vår lilla ort.
I vanliga fall är jag ganska lugn, kontrollerad. Jag kan hålla de flesta känslor i schack, men den här primala skräcken låter sig inte kontrolleras. Inte någon längre tid. Inte ens andningsmetoden jag använde för att slappna av under förlossningarna fungerar. Kroppen går in i någon form av överlevnadsläge, där all logik reduceras till snabba flämtningar, svett och vilt rusande hjärta. När vi var klara, för givetvis följde maken med och försökte hjälpa mig igenom det hemska, satte vi oss en lång stund på ett fik och mumsade på varsin semla.
Mellandottern passade yngsta under tiden, jag tänker banne mig inte överföra min skräck till Paula - och jag har två vuxna barn som bevisar att det går att lära dem att inte vara rädd för tandläkaren, fastän man själv är så rädd att svetten sprutar. De vet mycket väl om hur rädd jag är, och varför. De vet också att de allra flesta tandläkare inte är sadistiska monster, utan tvärt om snälla och vänliga personer med ett väldigt otacksamt yrke.
Så fort hon är gammal nog att förstå förklarar jag, om hon undrar, att jag gjorde mig illa som barn och att det är därför jag blir orolig, det har inget med henne eller den här tandläkaren att göra utan är bara ett dåligt minne som är svårt att skaka av sig. Som en dålig dröm man drömt, som hänger kvar lite längre än man tycker är roligt på morgonen. Barn tål sanningen, om man levererar den i lagom begripliga doser. Och de som de förstår är de inte lika rädda för. Det som skrämmer allra mest är att se utan att förstå, ana utan att veta. Det är i det obegripliga oförklarade som monster och oknytt gömmer sig. Därför tänker jag dra ut trollen i ljuset och spräcka dem med förklaringens ljus, så att säga. Det man förstår är inte lika läskigt, det riskerar inte att växa bortom alla proportioner till något som slukar barn och sliter folk i stycken.
Det hjälper inte mig däremot. Jag har fortfarande själva ingreppet kvar att göra, men de remitterar mig till Jönköping där de söver mig istället. Dels slipper jag ångesten och dels får de jobba i lugn och ro, utan mitt paniska flämtande och knyckiga försök att ligga still.
Här är ytterligare en sak periodisk fasta är bra för, tandhälsan. För under en lång period, minst 16 timmar för min del och så mycket som upp till 20 timmar för de mer hårdföra som kör Warrior Diet, exponeras inte tänderna för något annat än vatten och utan socker inga kariesbakterier. Och mitt idoga borstande, när jag inte ska äta mer, hjälper säkert till. Jag använder ju tandborstningen som ett sätt att mota sug och ofogsätande vid grind, det är inte gott att äta om man nyss borstat tänderna eller Flux-sköljt munnen.
När vi ändå var ute i världen och flängde åkte vi förbi Lindex, jag hittade en Bamse-tröja som Paula ska ha och strumpor med Bamse på. Dem älskar hon. Hon sliter av sig strumpor annars, men Bamsestrumporna behåller hon på. Egentligen ska hon ha lite mindre storlekar, 22 i strumpor och 92 i tröja är för stort. Men hur kan jag neka henne, hemma kan hon ju ha det tills hon växt i det. Hon blir så glad att hon fnissar när hon får ha sina Bamsekläder. Då är det svårt att säga nej.
Jag tror att stresspåslaget under veckan är anledningen till att vikten stigit, jag tänker i alla fall inte göra några större förändringar i brådrasket. Jag vet att jag gör rätt, och jag förstår att kroppen slår bakut med tanke på omständigheterna. Dessutom är 77,1 kg inte så illa. +1,2kg från lägstavikten och nästan på hektot samma som snittvikten för Januari. Veckosnittet är lite lägre, där är jag ett halvkilo över men det löser sig säkert när jag kommer in i gängorna igen.
Gillar
Kommentarer
-
Tack Maire!
Det är jättesynd att du inte får en bra tandläkare. Det är fruktansvärt jobbigt redan som det är, det blir inte roligare om de är okänsliga för att man är rädd. Jag har bytt flera gånger, den senaste nu är en privat. Alldeles för dyr egentligen, men vad ska man göra? Det är dem eller inte våga gå alls, och jag tror jag behöver tänder även i framtiden. Med lite tur behöver jag tänder i 45 år till!
Jag fattar inte att tänderna inte omfattas av högkostnadsskyddet, munnen är tydligen inte en viktig del av kroppen eller något? Det enda som gör mer ont än ett tandläkarbesök är räkningen efteråt...
-
Ush vad jobbigt, jag lider verkligen med dig!
Jag hoppas du hittar en bra tandläkare på en annan ort, en där de bemöter dig med medkänsla och respekt!
-
Å din stackare. Lider med dig. Vad bra att du ska få bli sövd ändå, även om det är skrutt att det ska behövas.
Ja vissa personer passar inte för sitt yrke och saknar även självinsikt. Nog är det ändå bättre idag när vi kan byta utförare utan större problem och även anmäla till patientnämnd etc.
Hoppas du får ordning på tänderna och stressen och njut nu av helgen!
-
Tack Molnbär! Ja det är inte klokt egentligen vad barn fick stå ut med, bara för att vi var små. Just hos tandläkaren är man ju så väldigt utsatt och hjälplös, det är verkligen ingenting man fixar själv!
-
-
Min storasyster fick följa med mig...och t.o.m. ”hänga på mig” medan han borrade...inte konstigt man varit rädd ända upp i vuxenlivet.
Jag gick inte på många år...men numera har jag en jättebra och förstående kontakt, nästan aldrig hål...men ALLT gör ont fortfarande...skitont tycker jag...och dom lyssnar.q
Numera har de en bedövningsgel som läggs vid tanden...inga sprutor längre..det verkar snabbt och släpper utan besvär under timmar. .
-
Samma lika här. Ser att jag har hål. Måste ta tag i detta. Har de senaste åren haft en underbar barntandläkare (jag är 40år) Nu har hon gått i pension och jag har hoppat över 2år. Ska maila den nya, någon dag. Har lärt mig av snälla underbara godisälskande gamla tandläkaren att alltid säga vad man är rädd för och att/när man är rädd. Hos henne har jag som varit helt hysteriskt rädd i många år nästan somnat. Kommer åka 15mil till den nya men har åkt 89mil ibland för att komma till den gamla. Värt det helt klart! Men håller med, tänderna Ska gå på högkostnadsskyddet! Viktigt! För att bli tandläkare borde det vara intagning på hur man bemöter människor.
-
Jag hade också en elak tandläkare när jag var liten, hon brände en stor blåsa på min läpp och borrade mig i tungan. Men jag hade inte hål på 37 år, så tandläkarskräcken hann släppa🙂
Nu har jag gått till samma tandläkarmottagning sedan jag var 14 år, och båda mina tandläkare är jätteduktiga och snälla, och dessutom billiga jämfört med folktandvården som maken går till.
Det är inget jag vågar välja bort för jag vill behålla mina tänder resten av livet, men jag kan förstå att du är rädd. Jag har hört att man kan få lustgas hos en del tandläkare, men jag vet inte om det hjälper.
-
Det var inte lätt här heller när man var liten. Hell no! Sedan dess har jag jobbat bort "det onda" - börjar ramsan redan när jag sätter mig i stolen hos tanddoktorn - 'koppla av, tänk inte, det gör inte ont, slappna av'. Ju bättre jag kan slappna av desto mindre ont gör det. Konstigt nog. En gång höll jag tom på att somna där i stolen trots att dr borrade och hade sig i min mun - ajdå jag somnade visst - jaa, jag såg det, sa den gode dr. Jag tar aldrig bedövning - fobisk rädsla för sprutor (ha-ha! borde använda ramsan där också), men då sa min dr att han vägrade att jobba på min tand om jag inte tog sprutan - så jag fick ge mig den gången...
-
Tänk vad de där ”elaka” tandläkarna ställde till med! Vi är nog många i ”vår generation” som har råkat ut för dem…
Jag hade en kraftig finska som både var hårdhänt och elak och det tog många år innan jag kunde gå till tandläkaren utan att hjärtat satt i halsgropen.
Nu fungerar det rätt bra att besöka tandläkaren, men jag kommer på mig emellanåt att jag ligger ett par centimeter ovanför stolen, som en sprättbåge
-
Jag har/är lyckligt lottad för jag har aldrig varit rädd för tand doktorn. Vi hade tydligen en riktigt elak en under min barndom. Hon hade ett mindre vacker öknamn bland oss skolbarn. Jag gick bara på de obligatoriska kontrollerna men behövde aldrig återvända dit för åtgärder.
I vuxenlivet har jag regelbundet, tre gånger per år, gått till tandhygienist och tandläkaren kommer in och dubbelkollar vart tredje år. Totalt har jag fyra lagningar. Jag hoppas att jag får behålla mina tänder livet ut, jag gör mitt bästa. Expertisen säger att jag har bra saliv som håller mina tänder friska. Min man däremot har klippkort till den där pinostolen och han har haft mycket tandvärk i sitt liv. Han är ändå inte rädd för tandläkaren så han har nog haft bra sådana.
-
Mot1mål, jag är också beredd att åka rejält långt för att komma till en bra tandläkare helt klart! Det är värt det! Ja, jag undrar om de inte har utbildning i hur man bemöter människor vid stolen nu faktiskt.
Paloma, ush vilken gränslig tandläkare!! Jo, de erbjöd mig det, men jag blir illamående av gasen så det kanske inte är så bra
ulla165, du är mycket modigare än jag helt klart! Somna hos tandläkaren! Otänkbart för mig om det inte är narkos inblandat!
gittan52, man är rätt stark när man är rädd, ligger lätt i brygga med bara huvudet och hälarna i kontakt med stolen. Jo, jag tror det är ganska många som fått skräck för livet av okänsliga, hårdhänta tandläkare. Som tur är har yrket utvecklats sedan dess, men skadan är ju redan skedd för somliga av oss.
Tita, du har tur du! Bara att slippa vara rädd är en välsignelse!
-
Sänder varma tankar. Bra att du har så bra stöttande personer i din omgivning.
-
Tack Eleaor!
Logga in för att skriva en kommentar.