LadyG tar nya tag!

16:8 5991268

Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.

2 april 2014 23:55

Ångestätande

Det finns fortfarande en sak som kan utlösa det jag kallar för ångestätning, dvs att jag försöker döva negativa känslor med den positiva upplevelsen av något riktigt gott att äta. Det är definitivt inget som är något problem att korrigera, nu när jag identifierat vad som utlöser beteendet. I mitt fall rör det sig dessutom om resterna av en helhet som tidigare bestod av flera komplexa sammanhang, många olösta känslor och en seriös mängd skuldbörda. Jag menar verkligen rester av, eftersom det i jämförelse är en pluttedetalj kvar och det är det faktum att jag verkligen inte tål en viss sorts TV-serier. Frasier, Fawlty Towers, Keeping up appearances, Friends, Cheers och The Vicar of Dibley är exempel på sådana. Först börjar jag skruva på mig när de börjar bete sig genant. Sen överdriver de, gör sig dummare än de är och till sist flyr jag ut i köket. Jag blir helt enkelt så fruktansvärt generad över det pinsamma, korkade beteendet att jag riskerar att trilla dit på det gamla ångestdämpande kylskåpsdykandet. Knäppt faktiskt, jag har precis upptäckt beteendet, det är inte alla mönster som är uppenbara ens för en som aktivt letar efter den som jag gjort nu i flera år (inte i sträck, men med jämna mellanrum åtminstone har jag försökt utvärdera vanor och ovanor). Lätta lösningen är förstås att undvika genanta TV-serier och filmer. En av de värsta filmer jag någonsin haft det tveksamma nöjet att uppleva heter "Due Date" och är förmodligen det mest pinsamma jag sett med ett halvt öga. Jag höll för ansiktet större delen av tiden. Vi satt på en biosalong så jag kunde inte gärna fly ut i köket, då hade personalen tittat konstigt på mig. Särskilt som SF-biograferna inte har något kök vad jag vet. Restaurangen bredvid har, men där får jag nog inte vara. Det är lättare att skratta i efterhand, men just medan det pågår är det oerhört jobbigt faktiskt. Jag antar att jag behöver ta reda på varför jag upplever den sotens film och serier som så oerhört påfrestande, men till en början räcker det att undvika dem så att jag inte skenar ut i köket och börjar gnaga på bakchokladen. (Ja, jag älskar riktigt mörk, ganska bitter bakchoklad. Gärna med riktigt hög kakaohalt.) Jag vet hur det låter, det låter förmodligen helt knäppt men det måste finnas någon sorts bakomliggande orsak. Jag undrar varför jag far så illa av att se andra göra bort sig, och skäms så mycket å deras vägnar. När John Cleese stolpar runt och vrålar om "Don`t mention the war!" gör det nästan ont i mig. Ser han inte de andras miner? Men så klart gör han inte det, annars hade det ju inte blivit något avsnitt den dagen. Men lik väl kan jag inte hantera situationen, kan inte hantera att andra gör bort sig. Jag trodde faktiskt att jag hade lärt mig hantera alla de där känslorna, även de mest negativa. Men just den, hade jag inte tänkt på. Känslan av bottenlöst obehag när någon ovetandes gör bort sig riktigt ordentligt. Undvikande fungerar ju bara i viss mån. Jag använder den taktiken på sport. Blir det för spännande, så att blodtrycket börjar stiga och jag börjar bli ilsk så går jag ut och gör något i köket. Diskar, torkar av bänkarna, organiserar något. Det är en aktiv strategi eftersom jag kan bli väldigt engagerad och upprörd om jag tittar för närgånget på sport. Det gäller främst ishockey och handboll, men även i viss mån fotboll och av någon besynnerlig anledning curling. Snooker däremot kan jag titta på och inte bli annat än spänt intresserad, lite nervös kanske om min favorit spelar och lite handsvett kanske jag får. Men inga kraftiga känsloutbrott av någon form och inget behov av att fly ut i köket. Men flykt och undvikandebeteende är en nödlösning, ett sätt att undvika det man inte kan hantera. Förr eller senare måste man lära sig hantera även det man undviker. Fast tills jag vet vad jag ska göra är det undvika och anpassa sig som gäller. Inga fler fåniga sitcoms med andra ord, och sport bara i måttliga doser. Ibland känner jag mig knäppare än vanligt. Det blir inte så många TV-program kvar att titta på när jag sorterat bort alla jag antingen tycker illa om, mår dåligt av, blir förbannad på eller inte orkar bry mig om. Vilken tur att det finns böcker!

Gillar

Kommentarer

3 april 2014 09:11

LadyG

namnnamn, vilken jobbig sits! Svalu, AFV är också ett sånt program, om de inte visar roliga djurklipp. chris48, radio är underskattat. TV däremot gravt överskattat! ulrstj68, ja nu när jag sett mönstret så är det ju klart som korvspad att det är ett negativt beteende jag måste ta itu med. Det kanske är så att jag inte är en TV människa helt enkelt, det finns tydligen sådana också. Man måste ju inte titta tack och lov.
3 april 2014 02:37

Namnnamn

: ) Ja vilken tur att det finns böcker! Jag blir akut deprimerad och vill tröstäta när jag hör jazz, vilket gjorde att jag en gång, när jag inte diskret kunde smyga ut därifrån, satt i en kyrka under ett musik i sommarkväll-program och försökte smygäta en banan...
3 april 2014 08:46

ulrstj68

låter som att man ska göra nåt annat på kvällarna om man mår dåligt av tv tittande , böcker låter som en bra idé, själv tittar jag på tv program som jag mår bra av ,annars tittar jag inte alls , tränar och träffar vänner eller syr.
3 april 2014 04:40

svalu

Skrev en kommentar, men MD segade och allt rann ut i space-papperskorgen. Minns inte allt jag skrev så försöker på nytt.. Har hört talas om ätande mot ångest, men inte att fåniga serier/filmer kunde utlösa det beteendet. Hur reagerar du till exempel till AFV? Där är det verkligen många som gör bort sig. Och mycket riktigt, vad gjorde vi utan böcker?
3 april 2014 12:55

Stinta

Min första tanke när jag läser det här är om du är rädd för att göra bort dig och kanske därför du reagerar så starkt när du ser andra göra det. Själv äger jag inte ens en tv, det är bara skräp på den och jag har tendensen att fastna framför den. Men tänk vad bra att du hittat en orsak till ångestätandet!!! Alla små saker som kan hjälpa dig framåt är positiva.
3 april 2014 13:12

LadyG

Jag gör bort mig titt som tätt, jag är som jag är och kan inte göra så mycket åt det. Det kommer med territoriet s a s. Det i särklass vanligaste är att jag bluddrar ihop det så "Försäkringskassan" blir "Förskingringskassan" eller "Naturhistoriska riksmuseet" blir "Naturhysteriska riskmuseet" (det är därför jag föredrar skriven text, jag hinner gå tillbaka och rätta dumheterna i skrift). Så det gör mig inte så mycket, man får bjuda på det om det skulle vara så. Kan man inte skratta åt sig själv måste man ha det rätt dystert, kan jag tänka. Fast nu när jag vet vad som utlöser beteendet kan jag ju reglera det, och kontrollera det. Det är det viktigaste. Jag skulle inte sakna de vanliga kanalerna om de inte fanns, jag tittar faktiskt mest på Discovery, History channel, BBC och Eurosport nu för tiden.

Logga in för att skriva en kommentar.