Bra dag

Igår nästan 24km och idag 15km, om än med tyngre ben än igår. Men det var lite det som var planen, att springa med inte helt pigga ben för att öka uthålligheten och distanståligheten.

Den här typen av back-to-back-pass är stommen och ryggraden i min ultraträning. Egentligen består träningen av två block:

Tisdag, onsdag, torsdag utgör ett block med lite mer fart, intervaller och snabbdistans. Lördag och söndag brukar vikas åt två långpass. Nu håller jag på att jobba mig upp i distans igen efter alla skador, men i vanliga fall hamnar jag runt 8-10 mil i veckan. Den här veckan landade på 58km, en ganska måttlig vecka egentligen men fullt tillräcklig med tanke på att jag senaste månaden snittat cirka 5 mil i veckan. Ökningen känns lite, men inte så mycket som jag fruktade.

Eventuellt får jag ta en kortare vecka, kanske ner på 50km igen, innan jag försöker öka till runt 65km. Det märker jag, kroppen får tala om för mig hur vi gör härnäst. Det brukar gå bäst då :-)

Det var väldigt skönt att trampa på i höstvädret, inte svlt kanske men inte jättevarmt heller. Solen lyste, och det var helt fantastiskt skönt att känna att, trots att benen var sega, så svarade de snällt när jag försökte pressa upp farten sista 3km på 15km-rundan. Sånt blir man glad av :-)

Nånstans för länge sedan läste jag att man ska springa den distans i veckan som man hade tänkt tävla på. Jag vet inte om det är en universell sanning, men det stämmer för mig. Om jag snittar tävlingsdistansen i veckan eller mer kommer jag att klara tävlingen bra, helt enkelt.

Vilket betyder att om jag ska jobba mig upp till att klara ett 100-mileslopp behöver jag dubbla min normala veckodistans, i stort sett. Från 8-10 mil/v till 16-20 mil i veckan.

Det ska bli intressant att se hur det ska gå... För försöka måste jag ju göra. Man kan ju inte dö nyfiken! Jag försöker hellre och misslyckas, än gå och undra hur det skulle ha gått.