Bra resultat

Korta intervaller är ganska jobbigt om man ska hålla rätt ansträngning och inte jobba på för låg intensitet. De har en plats i schemat de med, de korta 150m långa sprinterna. Det är genom dem jag jobbar med löpsteget, komma upp ordentligt och hitta frånskjutet. Oftast tar det några intervaller innan jag slutar sitta ner, det är så svårt att verkligen springa högt och fint. Men när jag väl hittar steget flyter löpningen mycket bättre, jämnare. Problemet är nu bara att jag känner att vissa muskler inte är starka nog för att faktiskt orka med den sortens löpning. De trivs bättre med att jag sitter ner och springer.

Killen allra längst till vänster sitter ner för mycket i löpsteget. Detta är en vanligt fel hos motionärer helt enkelt eftersom de flesta inte är starka nog att springa med högt hållen höft och spänstigt löpsteg. Flygfasen är minimal med det här steget, precis tvärt om alltså.

Killen näst längst till vänster ägnar sig nog åt tresteg, för något effektivt löpsteg är det då rakt inte. Han kommer att landa med sträckt knä och bromsa sig fram. Utmattande är bara förnamnet. 

Mittenkillen hänger på diafragman, då är det inte lätt att andas. Om man håller på och hänger med huvudet fortplantar sig detta genom hela kroppen, så ha en stolt hållning.

Näst längst till höger har vi en kille som fäktar alldeles för mycket med armarna och skapar mer vrid än vad som är vettigt. Armarna ska pendla utmed sidorna på kroppen, avslappnade och utan att skapa rotation i bålen. Tänk att kroppen ska fram, inte i sidleds eller rotera. 

Allra längst till höger har vi ett spänt, kort steg med uttalad hälisättning framför tyngdpunkten. Majoriteten av alla motionärer, springer så här tack vare sina skor. Jag har träffat många som tror att de springer med framfots- eller mellanfotsisättning men som i själva verket springer med hälisättning, något man ser om man filmar steget och tittar i slowmotion. Hälisättningen i sig är inte fel, men att sätta i foten framför tyngpunkten gör att man bromsar sig fram och måste generera ny kraft istället för den man bromsat bort.

Genom att sätta i foten under sig, oavsett vilken del man låter träffa marken först, får man med sig kraften istället. När du sätter ner foten i ett löpsteg genererar du kraft rakt ner i underlaget, som returneras upp genom underbenen och ger extra skjuts framåt i nästa steg eller bromsar dig allt beroende på var i löpsteget foten tar kontakt med marken. Det är mycket lättare att visa i verkligheten än det är att förklara i text, Fredrik Zillén har ett gäng bra artiklar om ämnet: https://www.fredrikzillen.se/sa-far-du-kortare-kontakttid-och-blir-mer-effektiv/

Nå, iaf i länken skriver han bland annat om en annan sak som fascinerat mig: "Landar du mjukt skapas inte tillräckligt med kraft för att dra ut ”gummisnoddarna” lagom mycket så de ger en optimal energiretur. Många motionärer ha för låg vertikal kraft för att optimera kontakttiden. "

Smyga fram, alltså, är inte bra för farten. Det kanske är därför jag får träningsvärk i konstiga muskler efter korta intervaller, gissar jag. På mina längre, lugna rundor smyger jag säkert fram som vanligt. Antagligen halvsittande, eftersom jag fortfarande inte kommit upp ur stolen. Men på intervallerna smäller jag på med högt löpsteg, kraft och passion.

Det finns två saker som kan hända här, antingen smittar det fina steget av sig i den andra löpningen och jag reser mig ur stolen sakta men säkert och börjar springa som förr. Eller så blir jag skadad, antagligen i fötterna eller underbenen, eftersom de tar ganska mycket stryk.

Jag väger trots allt 76kg fortfarande. Vi får väl se framåt vecka 43-44 vad som hänt, jag fortsätter att registrera och analysera ett tag till. 

Träningen har i alla fall flutit oroväckande bra länge nu. Tung styrka, tuff löpning, lite vila. Jag behöver en lätt vecka snart, tror jag. Nästa vecka ser jag, när jag tjuvkikar i löpschemat, blir lättare dock, så då kan jag repetera vecka 4 i styrkeschemat igen så blir det som en lätt vecka. Då har jag kört vecka 4 i 3 veckor i rad, då vore det väl ändå själva den om jag inte vore redo för vecka 5!

Schema är bra att ha, så länge man förmår att anpassa både sig och schemat så det passar. Jag följer verkligen inte något schema slaviskt, utan har det mer som en generell riktlinje. I slutänden är det kroppen som styr, till viss del i alla fall. Om jag skulle vila varenda gång jag är trött skulle jag aldrig bli varken starkare eller snabbare.

Ibland måste man låta det vara obekvämt helt enkelt, lämna komfortzonen och vidga sina vyer lite. 

Så idag ger jag mig på marklyftet, om gud vill och byxorna håller tangerar jag personbästa.

Ha en bra dag allesammans!!