Det är höst

Det märks att det är höst, ordlingarna i trädgården börjar sakta ner och stanna av. Ja inte smultronen, av någon anledning. Paula plockade smultron i somras så det stod härliga till, och plantorna bara fortsatte leverera. Jag älskar remonterande växter!

Till nästa år ska jag se till att skydda bönorna, men det gör mig inget att de är av den höga sorten. Det var bara roligt att se dem klättra, och det ger mycket bönor på höjden istället. Kajorna trodde bönorna var mask och drog upp nästan alla för mig, bara några få överlevde den attacken. Nästa chock fick de när jag flyttade dem till ny pallkrage. Men skam den som ger sig, tänkte de, och klättrade vidare!

Bild: Bönorna klättrar glatt, de som överlevde kajor och att bli flyttade. Det hinner till och med bli lite bönor!

Inte ens tvestjärtarna fick stopp på bönorna faktiskt. De har annars försökt äta upp en massa för mig, de små odjuren. Men de äter ju upp alla bladlöss också, så de får väl hållas antar jag. De försökte attackera squashen men det var ett projekt dömt att misslyckas, den plantan har överraskat mig enormt. Det ska bli väldigt roligt att se hur squash blir när jag inte flyttar på den ideligen!

Jag vill absolut ha mer squash, det finns en massa gott man kan göra med det! Sylta, syra, lägga in, riva ner och göra biffar av, använda istället för pasta eller pastaplattor i lasagne, tärna och steka eller bara skiva tunnt och äta rakt av. Det går att gröpa ur en lagom stor squash och fylla den med köttfärsröra och riven ost, och gratinera i ugnen också, men då ska det vara lagom stora frukter och inte de där 1,5kilosbumlingarna som vi fick! Ingen orkar äta upp över ett kilo squash med tillhörande fyllning!

Bild: Inne i växthuset gosar flera chilisorter och en, tror jag, paprika. 

Snart är det dags att gräva upp och flytta in chiliplantorna. Det är värt ett försök att rädda dem undan vintern, de är så fina att jag skulle vilja fortsätta försöka hålla liv i dem, och kanske få ännu mer chili nästa år? Det vore grymt roligt, om jag kunde krydda med hemodlad chili! Jag vet inte om de hinner bli färdiga i år, men om de blir det blir jag superglad. Jag tror dock att de kommer fälla blommor och frukter när jag tar upp dem och ställer dem i garaget, även om de tinte är jättevarmt där inne så ger nog miljöombytet en chock ändå.

Bild: Jag tror detta är paprika..? Jag minns faktiskt inte!

Jag chansar på att detta är paprika och tar in den också, det vore faktiskt väldigt roligt att få egen paprika nästa år. Och om den inte är en paprika lär jag få en smärre överraskning när jag smakar antar jag. Paprika och chili är ganska lika.

Tomaterna blev supertäta och jättehöga, det var inte alls den sorts busktomat jag trodde det skulle vara men nu har jag lärt mig en massa om tomater. Nästa år ska det gå bättre. Det gäller att vara vaksam på sorterna, det är inte alla busktomater som är så småväxande bara för att de är busktomater. Jag borde ha knipsat grenar och glesat ut dem, så att de får mer energi att sätta tomater och mindre till bladverk. De måste inte tjuvas, men lite får man allt ge sig på dem ändå så helt underhållsfria är de inte.

Bild: Till nästa år vet jag mer hur jag gör. Då blir det ännu bättre!

De absolut bästa tomaterna har jag fått från en gul busktomat, jättesöta och små fina frukter som blir färdiga snabbt. De har producerat sjukt mycket tomater, mina tre plantor, trots att jag flyttat runt dem och grejat. De lärde mig att även små plantor måste bindas upp, eftersom de kan bära så mycket tomater att grenarna knäcks om de inte har stöd.

I år kan man säga var första riktiga säsongen jag haft chansen att testa mina kunskaper, och jag har lärt mig fantastiskt mycket av alla mina misstag. Nästa år ska bli jättespännande att se vad vi kan åstadkomma. Då kan Paula få ett par egna kragar att odla lätta saker i, typ socker ärtor, vi har redan avsatt utrymme i trädgården för det. Vet inte om 3-åringar egentligen är så intresserade av att odla saker men jag tänker ge henne chansen att vara med, jag får väl tjuvsköta det när hon inte är med, så får hon plocka och äta. Det är en fröjd det med, det syns hur glad hon är i både jordgubbar och smultron när hon fått plocka dem solmogna från plantorna. Det är en glädje jag vill kunna ge henne nästa sommar också.

Jag undrar om jag inte måste göra något med jordgubbsplantorna för den delen, de har satt revor i pallkragen de bor i så det är helt fullt! Jag kanske borde ta upp några av plantorna, eller något. Jag vet inte, jag får försöka läsa på lite om hur man hanterar jordgubbsplantor. Hittills har de fått vara ifred och göra jordgubbar och det har de verkat vara tillfreds med. Men någon form av skötsel vill de antagligen ha. 

Tack och lov fungerar komposterna perfekt, vi komposterar en hel del matrester och liknande inne i hinkar som dessutom genererar gödselvatten. Det som blir över i hinken lägger vi i varmkomposten tillsammans med trädgårdsavfallet, och varmkomposten är så varm att de ryker om den när man öppnar! En svag septembermorgon om man öppnar ser man värmeångan stiga! Helt galet vilken fart det blivit på den nu, när vi börjat sköta den ordentligt. Den är lagom fuktig, lagom torr (varken flugor eller myror) och jag ser att den gör jord, man kan nästan se processen från vecka till vecka när man luftar den. Det blir mindre och mindre saker man känner igen och mer och mer jordlikt. Det är tacksamt eftersom vi har en hel trädgård som behöver fräsch jord på vårarna, och det blir mycket billigare om vi kan göra vår jord själva.

Nu när Paula är på förskolan passar vi på att göra sådant som behöver göras när hon inte är med, som gräva upp och flytta björnbären till en bättre plats. Vi satte dem i våras och har redan kommit på en bättre plats för dem, så varför vänta? I och med det har jag tre tomma pallkragar till nästa år, två är fulla redan, den ena med jordgubbarna och den andra med pepparrot och mynta.

Jag ligger kvar på ungefär samma vikt, 76kg, ibland något över och ibland något under men så har jag fortfarande inte kommit mig för att anstränga mig för att gå ner i vikt. Jag vet att jag sannolikt skulle må bättre och känna mig smidigare om jag vägde tio kilo mindre, men jag får ta det när jag inte vaknar varenda morgon och känner mig som om jag just blivit överkörd av tåget.

I går kväll efter middagen stöp jag i säng som en klubbad oxe redan vid strax efter tio på kvällen, och sov som en medvetslös till i morse. Förvisso har jag fått igång träningen igen, men ändå. Det har jag ju fått förr, jag tror den stora skillnaden är Paula och förskolan jag. Det tar på krafterna att undra vad hon gör, vad hon tänker och hur hon har det.

Jag fick till 47 minuter stycketräning igår också, betydligt rimligare tempo den här gången. I måndags brände jag av passet på 24 minuter! Marklyften kändes ovana, men det var ju ett tag sedan jag körde dem så det finns ju en anledning. 

Knäböj 5 på 40kg, 50kg, 60kg, 60kg
Press 5 på 20kg, 20kg, 20kg, 22,5kg
Marklyft 5 på 40kg, 47,5kg, 57,5kg, 65kg, 75kg

Jag har ingen väldig träningsvärk idag, bara en allmän känsla av trött i kroppen. Nästan som en sorts värk antar jag, fast utan specifik punkt. Igår skötte jag proteinet som jag skulle, med både ägg, köttfärs till tacos och extra proteinshake. Då brukar träningen inte ge alls samma träningsvärk. Placebo eller ej, jag struntar i varför det blir så. Bara jag slipper värk är jag jättenöjd.

För det betyder att jag kanske kan komma ut på en löprunda idag utan att känna mig som en elefant? Hoppas kan man ju!