icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 5991391
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
11 december 2013 11:26
12

Det bara är så

Vissa dagar börjar på ett sätt som gör att man bara skulle vilja avsluta den direkt och gå och lägga sig igen. Vanligtvis handlar det om datorn, ett jobbredskap jag inte kan vara utan tyvärr. Nu är jag i och för sig "PC Tekniker" i botten, jag jobbade som springtekniker tidigare och löser det mesta själv men man behöver inte tycka det är kul bara för att man kan. Jag släppte det där ganska snabbt och gick vidare till nätverk och servrar istället. Det var roligare att jobba som systemadministratör, på den tiden var jag på ett globalt företag med anställda runt om i världen och gigantiska serversystem som synkoniserades. Mitt i allt det, bland tiotusentals användare, satt jag som spindeln i nätet och jobbade. Det var trevligt för då hade jag för det mesta inte med användare att göra. Missförstå mig rätt, jag tycker folk är nog så trevliga i vanliga fall men när de tillslut kopplats till mig (via [KURSIV]Kundtjänst [/KURSIV]som vanligtvis kopplar till [KURSIV]supportring 2 [/KURSIV]som eskalerar det till [KURSIV]ring 3[/KURSIV] som lämnar över det till min grupp) kan användarna vara mer eller mindre upprörda och ha slut på tålamod. Men det de måste förstå är att var och en av de olika lagren i supporten har olika specialiteter som efter bästa förmåga försöker applicera sina kunskaper på kundens problem för att se om något fungerar. När de uttömt alla sina åtgärder och kunskaper är det dags att ge någon annan chansen, nästa grupp vanligtvis. Men det gör ju inte kunden lyckligare att veta egentligen. "- Jippi, jag har ett så svårt problem att jag hamnat hos servergruppen." är ju ingen tröst. Fast det är lik förbaskat därför jag lämnade branschen i slutänden. Ja, jag är certifierad på alla möjliga system och har titlar som, om man börjar lägga ihop dem, motsvarar ett alfabet. Men det spelar ingen roll när kunden, vanligtvis arga medelålders män, börjar gorma och dessutom blir otrevlig för att jag är kvinna. Oavsett hur mycket mer kunskap jag någonsin haft än kunden så har det alltid i slutänden kommit till "Men lilla gumman" och "Ja ni kvinnor och teknik"... Jag vet att kvinnor kan vara ganska otrevliga mot varandra på jobbet ibland också, men vet ni vad? Alla kvinnor som ringde in var trevliga, lite trötta på rösten eller otåliga men aldrig nedlåtande, sexistiska eller fördömde mitt kön. De otrevligaste, de drygaste och de slemmigaste var alltid män. Vita medelålders män, om man ska döma av kundregistret och hur de lät på rösten. Jag kan inte dra mig till minnes en enda person med invandrarbakgrund bete sig som vissa av de "arga vita männen". Visst kunde jag höra frustrationen på rösten ibland, men de tog inte ut den på mig åtminstone. Jag är inte berömd för mitt tålamod. Min älskade fästman konstaterade lugnt att jag är tolerant som en trampmina, så ni kan ju tänka er vilka magnifika magsår jag höll på att dra på mig innan jag insåg att jag måste byta bransch för att inte bli galen, sjuk eller helt sonika begå mord en vacker dag. Från början utbildade jag mig till journalist när jag hamnade på avvägar och började jobba med datorer, så det föll sig naturligt att bli teknisk journalist och skriva om datorerna hellre än jobba med dem. Studera dem på behörigt avstånd men aldrig gotta ner sig i dem igen. De människor jag har med att göra nu är civiliserade, lugna och inte arga. Mycket bättre. Fast datorer måste jag fortfarande ha med att göra, och trots att jag schemalagt service och underhåll på natten så maskinen tar säkerhetskopior, uppdaterar sig, defragmenterar sig, skannar allting efter fel och så vidare så verkar min dator hata mig ändå på sistone. Jag har mina misstankar, givetvis, men om jag har rätt betyder det ominstallation och det tar två dagars jobb som jag är högst ovillig att kasta mig över nu i december. Det är ju knappast så att jag har för lite att göra just nu, en ominstallation är det sista jag suktar efter. Så jag gör väl som de flesta andra, jag kör huvudet i sanden och hoppas datorn inte kraschar på något allvarligt sätt. För säkerhets skull sparar jag alla mina viktiga filer på SkyDrive, utifall att... Till datorns försvar ska sägas att den, om man bortser från lite hårdvaruuppdateringar, hängt med i snart sex år. Jag har bytt lite komponenter i den så den blivit snabbare men annars har den tjänat mig väl så som den kom från butik för länge sedan. Så det är inte bara elände med den, tvärt om faktiskt. Den har gjort ett bra jobb faktiskt, det har den. Men det är en sådan dag idag, det började fel och blev bara mer och mer fel ju mer av morgonen som gick. En sån där dag som man helst skulle vilja slippa undan. En riktig Tycho Brahe-dag.

Kommentarer

  • 11 december 2013 13:51
    Donnina
    Cheer up, det går över! I morgon är det säkert en mycket bättre dag!
  • 11 december 2013 13:53
    Tack! Man kan inte ha två Tycho Brahe-dagar i rad, det är säkert en naturlag :-)
  • 11 december 2013 14:43
    Det var skönt att läsa. Ja alltså inte att du bråkar med datorn. nej alltså att jag inte är ensam om detta fenomen. Tycker för det mesta datorerna har något horn i sidan på mig. Tror faktiskt dom börjat bli emotionella. :) Hemma likväl som på jobbet.
  • 11 december 2013 14:53
    Trots alla år (eller på grund av dem?) som tekniker, servicetekniker, serveradministratör och support så är jag nästintill säker på att datorerna har humör. Datorer, precis som människor, verkar helt enkelt vakna på fel sidan ibland :-)
  • 11 december 2013 16:29
    sundasara
    när vi köpte ny dator kunde jag för mitt liv inte hitta onknappen.... så teknisk är jag!
  • 11 december 2013 16:31
    Man ska inte underskatta designers, de kan placera onknappar på de mest underliga ställen. Fästmannen köpte en Asus där de satt knappen på ovansidan, och gissa vem som tyckte den knappen var bra att sitta på (katten) :-) Asus hade inte tänkt sig att kattägare ska köpa deras datorer helt enkelt, klart som bara den att katten satte sig på knappen. Datorn är ju varm och gosig ju!
  • 11 december 2013 16:32
    chris48, min dator saboterar min stresströskel, så jag vet inte vem av oss som har lägst just nu :-)
  • 12 december 2013 03:37
    I ledningarna till datorerna på mitt jobb kryper det runt förvirrade brevduvor som inte förstår att vi gått in i modern tid och att de ska ta pension. För mig som inte ens är i närheten av A när det gäller bortom-tangentbordet-kunskap men som ofta har det rätt stressigt är frustrerande bara förnamnet. Trist med dina erfarenheter av "arga vita män". Tyvärr är vi inte så jämställda som det ofta heter, tycker jag! "Tolerant som en trampmina" : ) Skulle behöva en kortare stubin, jag trasslar ofta in mig i min som är onödigt lång istället...
  • 12 december 2013 09:38
    Jag skulle behöva lite av ditt tålamod helt klart :-) De där brevduvorna finns lite överallt verkar det som, eller så är det Gremlins som ställer till det ;) Ja det är märkligt faktiskt att det är en så avgränsad grupp som beter sig rent för djävligt faktiskt. Men jag tror att det har med privilegier att göra, är man van att få sin vilja fram och aldrig bocka för någon blir det lätt att de tar till maktspråk och gormar. En som haft sin beskärda del av skit i livet och lärt sig livets läxor den hårda vägen är ofta ödmjukare och börjar inte en konversation med "Hörrudu din förbannade företagslakej!" t ex. Visst finns det säkert undantag, det gör det nog jämt, men generellt tycker jag det verkar som att det antingen är så att snälla människor får ta mer skit (det vill jag inte tro) eller att människor som klarat av en massa skit blir snällare (det låter i mina öron bättre).
  • 12 december 2013 09:51
    Jag tror det är ettorna och nollorna som parar sig i data-näten. Därav allt strul vi får leva ned. :-)
  • 12 december 2013 10:41
    Aha, det är därför det aldrig verkar ta slut heller, de förökar sig!
  • 14 december 2013 20:05
    ja du, det där med nedlåtande karlar har man genomlevt i alltför många år. Jag arbetade inom bilbranschen och där var man minsann lilla gumman. Som om man inte förstod fram och bakdelen på en kärra! Och jag sysslar med militärhistoria...gissa om de är jobbiga gubbarna. För att man råkar kunna detta med militärhistoria. De tror man hänger med som flickvän till någon gubbe. de håller tal och talar om kvinnan som kuttersmycke tills jag fräser till dem att jag minsann har något bakom pannbenet och är det någon som vill testa kunskaperna så var så god. Suck. I vår familj är det jag som gillar tanks, krut och dunder. Inte min karl. Han syr kläder, bakar och fixar i hemmet. Jag vet inte alls hur jag klarade mig innan jag trillade över honom. Och han blir skitsur om någon talar nedlåtande om kvinnor som håller på med militaria. Och jag blir arg om någon talar nedlåtande om hans sömnad. Han är en fena på att trolla med nål och tråd. Själv sticker jag mig bara i fingret eller kör symaskinen över tassarna

Logga in för att skriva en kommentar.