Det rullar på
Jag travar på. Veckan som kommer hade jag tänkt ta det lite piano, eller åtminstone försöka låta bli att öka. De senaste fyra veckorna har jag ökat på distansen, så det är dags att ta en lugnare vecka. Kortare. Ge kroppen en chans att bygga upp sig lite.
Bild: Sorgligt lite styrketräning, men jag har inte bokfört lek-träningen men Paula.
- Kom mamma, vi ska leka träna. Det är Paula som kallar på mig, vi ska träna ihop. Hon tycker det är det roligaste som finns, att göra saker ihop. Leka träna, pussla, rita, läsa. Jag skaffade en liten kettlebell åt henne, så att hon inte ska gå och lyfta i min. Hon har lättare för att acceptera att hon inte får röra mina träningsgrejer när hon fått egna. Inte så konstigt egentligen, hon ser hur roligt jag har ju. Klart hon också vill vara med och leka? För det är ju det vi gör, i hennes ögon. Böja knäna, lyfta högt, hissa upp oss på tå, balansera på ett ben.
Träning? Lek?
Bild: Paula har egna hantlar också, gummerade små.
Jag räknade ut att om jag skulle lyfta lika många procent av min kroppsvikt som Paula skulle jag behöva ha en 20kg-vikt. Hon lyfter nästan en fjärdedel av sin egen vikt när hon lyfter den där, hon väger nästan 17kg och 4/17 är knappt ~24%. Ungen är stark! Hon är dessutom snabb. Fenomenal balans. Träffsäker med boll. Det börjar märkas att hon får vara med på alla möjliga aktiviteter. Ju säkrare hon blir, ju roligare är det dessutom.
Igår kom jag inte iväg på långpasset förrän sent, efter att Paula lagt sig. Det är inte optimalt för det tar tid för mig att tagga ner och hitta lugnet efteråt så jag kan somna. Det i sin tur innebär att jag idag bara sovit hela fem timmar, det är alldeles för lite egentligen.
Men i valet mellan att träna sent och inte träna als var det lätt. Jag hade kanske inte behövt springa i över 3 timmar, men jag ville verkligen testa.
Den lite plötsliga ökningen från 1,5 timmas löpning till 3 timmar gjorde att jag sov fruktansvärt illa, det gör jag alltid efter ovanligt jobbiga långpass. Svettas, fryser, snurrar och snärjer i sängen, sover oroligt. Jag borde förstås kommit ihåg att ta alvedon och ipren innan jag gick och lade mig för att få vila ordentligt, men jag ska erkänna att jag glömde det.
Det där med kosten har jag inte styrt upp än, jag väljer bara lite mer med omsorg än förut. Men jag väger fortfarande inget.
Det är mycket annat som väntar. Som jag inte gör något åt. Växthuset står märkligt nog kvar. Jag har inte säkrat det, inte ens lite. Trodde nog senaste stormen skulle ta med sig det, men vi fick ha det kvar ett tag till. Precis när jag börjar drömma om att odla daskar Kung Bore till med -11° och vinter igen.
Jag försöker hålla blicken på det jag kan, det jag orkar och det som går bra. Det är mycket roligare att tänka på det än börja älta allt jag inte kan. Ältandet förändrar inte min ork, det enda jag åstadkommer är att ältandet stjäl min energi och jag blir dyster.
Jag orkade en halvmara. Det ni!
Gillar
Kommentarer
-
Tack för ärlig, rak och informativ text! Gillar speciellt slutraderna.... så är det! Har börjat tillåta mig att tänka just så. Det är utmanande ibland, men det går.
Har du siktet inställt på maraton fortfarande?
-
Tack MAS63! Det är svårt när man är van att börja ta upp för sig själv och granska allt som inte går. Jag försöker verkligen låta bli det, för då ägnar jag tid åt sådant jag inte kan påverka och mindre tid åt att se möjligheterna omkring mig.
Man kan väl säga att jag inte gett upp tanken, det är närmare sanningen.
-
Oj vad du jobbar på bra...och vad roligt att Paula anammat kroppsrörelse istället för att sitta med mobil och surfplatta som många små gör numera. De är duktigare än många vuxna.
Ha det gött. 😄👍
-
Tack Bella50, jag gör vad jag kan för att hålla hennes intresse för rörelse levande
Ha det gott du också
Logga in för att skriva en kommentar.