Det tar sig!
Jag skulle vilja ägna hela inlägget åt att gnälla, men det räcker att jag konstaterar att jag nog inte varit så här öm på flera år så vet ni hur jag mår. Det som gör det lite lättare att ta, glädjen i smolkbägaren om man så vill, är att vikten fortsätter uppföra sig.
74,8kg är det lägsta jag vägt på åtminstone 3 år.
Det är som om kroppen haft handbromsen i, medan jag pressat foten mot gaspedalen allt jag orkar. Det har inte hänt något på evigheters evigheter men nu helt plötsligt lade kroppen ur handbromsen och rivstartar.
Jag gör de facto inget särskilt annorlunda jämfört med tidigare, jag håller mig till mina spelregler och har gjort det mer eller mindre hela tiden. Hur mycket jag registrerar och håller koll hänger på humöret. Är jag låg försöker jag väga mer, jag vet hur jag är. Eller nej, det gör jag inte men jag vet hurdan jag tror att jag är. Jag är livrädd för att börja tröstäta igen. Trots att jag inte gjort det på många många år.
Just det där att börja tillåta sig känsloäta igen, jag vet att det leder fel. Det går inte att kontrollera om man väl börjar. Där måste det vara helförbud. Är jag sugen på en rågkuse med stark ost för att det är gott eller för att jag är låg och behöver muntras upp? Det är en viktigare fråga än det verkar, för mig åtminstone. Jag känsloåt mig upp till en bit över 90 pannor en gång i tiden, och gömde mig i en tjockkropp.
Jag är beredd att gå långt, väldigt långt, för att inte behöva vara med om det igen. Andfåddheten. Tyngden. Fötterna och fotlederna. Hiva sig upp i en trappa, dra med armstyrka också för att orka upp.
Aldrig mer. Aldrig mer, säger jag.
Jag älskar känslan av att orka saker, vara stark och kunna lyfta själv. Oavsett om det gäller att lyfta matkassar, Paula (som nu väger gott och väl 15kg) eller vikter på gymmet. En stark kropp, ett starkt hjärta och något som liknar kondition är det viktigaste.
Tjockkroppen vill jag inte ha tillbaka. Om något så vill jag ha tillbaka formen, orken och konditionen, jag var i 2013.
Om det är möjligt eller ej vet jag inte förstås, men hur ska jag kunna veta vad som är möjligt om jag inte ens försöker?
Gillar
Kommentarer
-
Så härligt att ha nått en vikt som du inte haft på länge och att du dessutom känner dig pigg, bortsett från ömhet mm just nu
Jag går ju inte på gym eller styrketränar, men jag märker hur mina dagliga promenader blir längre och längre och att jag får upp flåset riktigt bra, vilket också ger en skön känsla.
Vetskapen om att jag faktiskt "bara" är 0,5 kg från att komma under 80 kg (som jag inte vägt på ca 30 år) känns magiskt, men det är precis som du skriver nolltolerans från att börja äta av fel anledning, för då vet jag ju vad som händer med vikten... och humöret
-
Han är så klok Nalle P, och du också! Grattis till nya vikten, det gäller att aldrig ge upp! Kram -
gittan52, känslan är (bortsett från stelheten) underbar, du är där när som helst!
Jag visste ju att det skulle löna sig att bita ihop och bara traggla på när det slog stopp. Visst kändes det tröstlöst ett tag, jag guppade ju som ett flöte runt 76 i, vad som kändes som, evigheter. Men trägen vinner
Nu ska jag njuta av detta ett tag, verkligen ta in att jag just passerat -16kg och är under 75kg för första gången på länge innan jag tar nytt sikte. Under tiden är det nolltolerans mot känsloätande, jag varken firar eller sörjer med mat längre. Det är lika farligt att belöna sig med mat som att trösta sig med det för min del. Tror jag i alla fall. Jag har inte vågat prova, så rädd är jag för att få tillbaka tjockkroppen!
Monqi, visst är Puh klok
Tack, ja det gäller att våga hålla fast vid sina drömmar även när det känns som att det kanske är omöjligt. -
Du har kommit långt läser jag=)
-
En bit i alla fall, idag gick det exceptionellt dåligt men jag får se det som uppladdning inför imorgon och låta det vara så. Alla dagar kan inte vara perfekta
Logga in för att skriva en kommentar.