Det var nära idag

Det var så nära idag. 78,9 flimrade förbi men sedan bestämde vågen sig för 79,0 i alla fall till sist. 

Inte dåligt det heller. 

Jag påminner mig om att jag faktiskt gör framsteg, även om det inte är de där haktappande enorma stegen som rapporteras i medierna. Det är några hekto här och där. 

En betydligt lugnare takt. Läkaren är mycket nöjd med hur det går. Jag ska stanna på 5 mg så länge vi ser den här sortens resultat, det vill säga en stadig, kontrollerad viktnedgång över tid. Det finns ingen anledning att öka dosen i dagsläget eftersom kroppen svarar villigt.

Det är viktigt för mig att se den här grafen.

Påminna mig om att för 4 veckor sedan vägde jag över 82 kg och idag ligger jag på 79 blankt. Dagen före jag började med Mounjaro vägde jag 85,6 kg. Det blir -6,6 kg på 8 veckor eller -0,825 kg/vecka. 

Jag har under tiden fått äta både glass och lite godis, även om det sistnämnda snabbt förlorade sin lyster. Måltiderna har varit betydligt mindre, jag får komponera dem noggrannare eftersom jag blir mätt fortare.

Men det gjorde jag ju innan med, utan Mounjaro. Den stora skillnaden är att nu fungerar det. Nu svarar kroppen. 

Nu händer det något redan när jag landar på runt 1 400 kcal. Tidigare fick jag gå ner på runt 900 kcal för att alls se någon förändring på vågen. 

Jag är tacksam för att jag inte drabbats av några negativa biverkningar, bättre sömn är en biverkning jag inte tänker gnälla över. Bättre aptitreglering och mättnadskontroll är ju liksom huvudgrejen, sömnen är bara bonus i sammanhanget.

Jag fick förklaringen att när hjärnan får signalen att 'nu är vi nöjda' kan den slappna av, jag får sova den där djupa och återställande sömnen som hjälper mig reglera aptit, blodsocker och hunger. Det kan ta så mycket som ett år eller mer på målvikt, innan kroppen accepterar den nya vikten. Om den gör det. Det blir inte så för alla. Medicinen och forskningen är så ny att man inte vet vad som händer på säg 10 års tid.

Därför räknar jag inte med att bli fri från medicinen. Skulle jag vara en av dem som en dag kan sluta, fint. Jag tänker sträva mot det. Men jag tänker inte förutsätta att det blir så. Jag är nog ganska beredd på att fortsätta, kanske medicinera glesare än en gång i veckan eller på lägre dos när jag nått målvikten.

 Det viktigaste för mig, egentligen, är att få må bra och jag är både mer energisk och gladare (eftersom jag sover bättre?) när jag går på Mounjaro, och det i sådant utsträckning att till och med familjen märker skillnaden.

Det känns som en stor seger bara det.