Det var som fasen...
De vackra dagarna fortsätter, som ett pärlband i rad och givetvis kunde jag inte låta bli i går. Solen sken, det var varmare än det kanske borde ha varit, björkarna har börjat få gula prickar och utan att ha kollat så tror jag det kryllar av svamp i skogen. Givetvis måste jag ju springa, en kort runda bara. Brände av överskottsenergi på hojen först, uppvärmning säger vi. 42 minuter ~18km, det börjar bli standard.
Jag provade att pressa på lite, springa så det blev lite obekvämt. Jagade upp pulsen, flåsade och kände att Hej, det här fungerar ju och var samtidigt lite tacksam för att det bara var 3 km.
Men steg för steg återerövrar jag den jag var, och det känns fantastiskt bra.
Vikten är nere på nytt lägsta, 81,1 kg, så jag är snart nere på 70-talet. Nu när jag smygstartat löpträningen rasar kilona igen, precis som jag anade att de skulle göra. Som jag längtat efter att de skulle göra.
Jag håller mig till min periodiska fasta, till mina 1200 kcal och mina rutiner så det som förändrats mest är träningen igen.
Jag cyklar, ett eller två avsnitt av någon serie (ungefär 42 minuter per avsnitt). Om jag ska köra något extra blir det på tisdag, torsdag och/eller lördag. Om jag är segare än vanligt blir det bara ett avsnitt, känner jag mig på hugget kan det bli fler. Men mindre än knappt tre kvart om dagen i träning blir det inte, jag behöver den där extra rörelsen i vardagen eftersom jag sitter still om dagarna.
Jag försöker komma ihåg att röra mig när Garmin varnar. Men hur långt räcker det egentligen?
Leka med Paula ger, förutom gemenskapen och buset, en möjlighet att vara aktiv. Hon är inte sen att haka på. Springa bredvid när hon cyklar, spela gympaspelet, leka träna på gymmet eller bara gå ut i skogen. Men jag funderar ändå på om det hjälper, vi människor är inte skapta för att sitta så här mycket.
Maken såg till att jag kunde komma in i en veritabel skattkista, en man i samhället har haft antikvariat och säljer väl lite till och från fortfarande men han har inte några egentliga öppettider och man måste veta vem man ska prata med för att bli insläppt.
Lycka.
Rad efter rad med böcker. Doften i butiker där tiden stått stilla är speciell, gamla böcker, papper, damm och tingens ålder. Somliga böcker är nyare, somliga så gamla att de nästan faller isär. Jag är helt såld på såna här små hål i väggen, de är för mig vad Toys'R Us är för barn.
Jag hittade några böcker som jag haft på min jaktlista ett bra tag, visst skulle jag kunna beställa dem på bokbörsen och det gör jag väl när jag börjar inse att jag inte kan hitta dem här nere. Men jakten är en del av nöjet, att gå och kika. Bläddra. Tänka. Överväga.
Det är som att själva jakten gör böckerna lite mer speciella, för det var jag som hittade dem. Som om det var mig de väntade på där i sin hylla. Det låter knäppt kanske 
Kika in i forumet, om ni inte redan varit där. Det är bara plusmedlemmar som kan gå med i grupperna, men forumet är öppet för alla. Vi kanske ses där?
Ha en trevlig helg allesammans!!
Gillar
Kommentarer
-
Ahhh - vilken njutning det var att läsa din rad: "Men steg för steg återerövrar jag den jag var, och det känns fantastiskt bra" Så är det! Jag kände samma känsla då jag svettig skakade rumpa på tisdagens Zumba. Det handlar också om att hitta tillbaka till den person som göt sig inom ett lager av fett - någon man vet att funnits där men som inte haft en chans att hitta ut.
Avgörande är att hitta de där stunderna i vardagen där både matregim och motion platsar och blir som en naturlig del av ens liv. Det andra handlar nog om tid. Detta ur två perspektiv 1) det tar tid att förändra inrutade system, vanor, attityder, roller och värderingar och 2) Om man sätter upp en tidsram inom vilken vissa delmål är realistiska att förverkliga, har man hittat en framgångsfaktor. Dessa två kräver självledarskap och disciplin. Något som också tar tid att nöta in. Jag jobbar på disciplinen just nu.
Du kommer närmare och närmare dina mål inför maran! Härligt!
-
Vad härligt MAS63, det du hittar i zumba hittar jag i löpningen
Jag tror det hjälpt mycket att jag slutat försöka gå ner i vikt för att gå ner i vikt, utan börjat gå ner i vikt för att kunna leva som jag vill. Kan låta som semantik, men det är en väsentlig skillnad på anledningarna och den bakomliggande motivationen.
Och ska jag orka de lopp jag längtar efter kan jag inte dra på ballasten, jag kommer att ha fullt upp att komma runt ändå
Logga in för att skriva en kommentar.