Detta kan bli underhållande
Igår hade jag helt glömt bort att det var föräldramöte på kvällen, så när allt var avklarat som måste göras hann jag faktiskt inte träna. Vilket betyder att jag har det passet idag istället. Imorgon fortsätter schemat som vanligt. Det kan bli spännande 
Jag har börjat längta efter 50mm-stång istället för den jag har, tror den är 25mm. Delvis för att när jag höstar upp 50kg eller mer på axlarna och ska köra knäböj får jag tryckont i musklerna på ett sätt som jag inte får med en OL-stång. Än så länge är det väl uthärdligt, men tänk hur ont det kommer att göra när jag börjar komma upp i de vikter jag brukar kunna hantera, 80-90kg!
Bild: Gissa vad jag ska göra i vinter?
Något annat som kommer att ta min tid i anspråk är jägarexamen. Jag inser att om jag ska klara examen behöver jag planera in studierna, på samma sätt som när jag planerade för körkortet. Avsätta tid, plats och ge studierna utrymme. Stäng kontorsdörren och bara fokusera. Teorin är ju då en sak. Det stressar mig mer att jag inte har någon i min närhet vad jag vet som jag kan öva skyttet med.
Det finns lite skytteklubbar i närområdet, någon av dem kanske har någon form av kurs eller liknande om jag hittar dem. Jag har inte letat superaktivt, eftersom jag är precis i början av den här resan. Jag vill inte överplanera det, utan tar ett steg i taget. Tills vidare fokuserar jag på teorin.
Jag vet att jag sakta men säkert närmar mig att ge mig på alla de områden min mamma var bra på, och det i sig ger mig lite ångest när jag tänker på det. Jag ska försöka hantera att bli jämförd, jag vet att de kommer att göra det. Även om de artiga inte kommer att säga något så vet jag att hon kommer att stå som en skugga bakom mig.
Det finns en anledning till att jag fram till nyligen vägrade försöka mig på en del saker. Det säger antagligen en massa om mig att jag slutligen efter många om och men börjat ta igen det jag missat.
För det är skitkul att kunna måla, sjunga, spela insturment. Jag älskar bågskyttet, jag vet att jag gillar skytte med kulvapen (jag sköt i tonåren, under min fars överinseende). Men sedan, när jag var 13, hände allt det där med mamma, och då var det något som gick sönder. Det kanske är så att det trasiga tog så lång tid att läka, 15 år efter hennes död är jag sakta på väg in i den sista av hennes domäner. Sådant jag tyckte om att göra, men som jag slutade göra när hon övergav oss.
Jag är fortfarande arg på henne för det, och jag kommer nog alltid att vara det. Jag har förlikat mig med den tanken, och slutat låtsas som att jag förlåtit henne.
För det har jag inte.
Inte egentligen.
Gillar
Kommentarer
-
Spännande med nya utmaningar!
Bra plan med att planera för studierna!
Jag tänker som du att de inte är någon ide att låtsas att man förlåtit. Man har rätt till sina känslor, sen kan man behöva känna någon form av acceptans. Att så här känner jag och de är okej.
Tänker också att mycket från vår barndom påverkar oss på olika sätt och gör att vi väljer att plocka upp intressen vi stött på på ett eller annat sätt. Jag har ofta blivit frustrerad när jag klippt mig och tyckt -wow va snyggt de blev! Tills någon fällt kommentarer om att jag är lik min mamma, vilket har dragit ner mig mentalt. Men nu har jag accepterat att jag alltid kommer vara lik henne på något sätt, de går inte ta ifrån henne att hon är min mamma. Även om jag inte alltid varit nöjd med de. Pepp pepp!
-
kul att ha nåt på G lycka till
-
waza79, jag har verkligen kämpat för att inte vara så lik min mamma och reagerat negativt varenda gång något sagt att jag är det, jag hade ju hellre velat vara lik pappa som var den som stannade kvar. Men nu, med ålderns rätt kanske, är jag lite mer villig att inse att detta är jag, inte mamma, inte pappa. Bara för att jag är lik någon måste jag inte vara henne. Det tog tid att ta in det, men när jag gjorde det kunde jag fölika mig med ganska många andra tankar också. Som att jag inte förlåtit henne för att hon stack.
pralin, det är skönt att inte sitta overksam tycker jag!
Senast uppdaterad 12 november 2022 10:41
Logga in för att skriva en kommentar.