Dundermedicinen ingen pratar om
"Tänk om en medicin hade kunnat visa att du blir 60% mer kreativ. Tänk om en medicin hade kunnat visa att du minskar risken för demens med 40%! Det hade varit världen mest sålda läkemedel." säger överläkaren Anders Hansen i inslaget på SVT.
Det fick mig att tänka på boken han skrev, "Hjärnstark", som jag tyckte var väldigt läsvärd. Där listas effekter jag tror många missar, bortsett från de uppenbara så som att man får bättre kondition och sånt. Många vet till exempel inte att man lär sig saker lättare om man löptränar, att man kan träna bort panikattacker, stress och oro. Han har gott om referenser, om man är intresserad av dem.
Kolla klippet, om ni inte vill köpa boken i blindo: https://www.youtube.com/watch?v=eqH8BrRKbzA (40 minuter)
Jag tror jag förstår varför löpning är så förbisett, av läkare så väl som patienter.
Det finns för lite pengar att tjäna på det jämfört med piller.
Prozac känner alla till.
Men löpning, vars vanligaste biverkning är förbättrad kondition, förbises gång på gång.
Eftersom jag själv tidigare lidit av ganska hemska säsongsbundna depressioner är jag inte främmande för vad det innebär eller de otrevliga effekterna av mediciner. Ni kanske minns att jag var trött, dyster och håglös tidigare i höst. Det tog emot, och gör till viss del fortfarande men träningen är viktigare än jag kanske först tänkte.
Jag håller inte bara kilona stången genom att löpträna. Det fungerar.
Gillar
Kommentarer
-
Motion i allmänhet är bra mot depressioner och även mot klimakteriebesvär, så bra att det går att jämföra med antidepressiva läkemedel vid lindrig depression.
Jag tycker det hjälper bra när jag är stressad, efter en rask promenad mår jag oftast bättre än innan jag gick iväg om jag stressar över något.
-
Jag kom att tänka på den dundernyttiga mineralen magnesium. Önskar bara att jag hittat denna sida tidigare. Ett tillskott av mineralen hade ev kunnat bromsa på Makens demens.
http://annikadahlqvist.com/2013/01/09/fantastiska-magnesium/
-
Har även jag haft många säsonsbundna depressiva perioder. Nästan alltid till hösten, så långt bak jag kan minnas, när mörkret sätter in. Ofta efter en lång period av stora svårigheter att sova på grund av ljuset under sommaren. Förra året nådde jag en ny botten. Sen fick det fan vara nog. Slutade med all medicin de petade i mig utan att bry sig om att jag berättade att de inte fungerade, år efter år.
Så valde jag att ta tag i hela livet. Insidan och utsidan. Jag tog själv initiativ till att försöka förbättra mitt liv, genom att ta kontakt med myndigheter som jag behövde diskutera med, och ta avstånd från de som inte kan hjälpa mig med mer än intyg. Jag kontaktade vårdcentral angående vikten. FK angående mina saknade betyg, framtiden, hitta något att kämpa för, som för mig vidare. Började träna i april.
Jag hoppas nu att dippen blir mild, denna vinter. Än så länge är det helt okej. Jag spontanler ofta. Jag har många ljusglimtar varje dag. Alla är ju inte de bästa, men utan träning blir jag nog en liten skit igen, mentalt.
Ps. Anledningen att det ignoreras är nog antagligen inte att de inte vet, det är att de vet att folk oftast inte vill lägga ner arbetet om det inte serveras i en lättsmält tablett, eller som en enkel engångslösning. Den underbara genvägen som kommer lösa alla problem utan att man lyfter ett finger på egen hand för sin egen situation.
-
Paloma, intressant! I videon pratar överläkaren om att det kan till och med räcka med promenader, de gjorde tester där de jämförde promenader med yoga och gruppen som promenerade såg en mängd förbättringar i olika hälsomarkörer medan yogagruppen inte gjorde det. Yoga är säkert bra på annat, men inte det som de mätte i alla fall.
ulla165, läste någonstans att våra sädeslag inte längre är lika mineralrika som de var förr så att fler och fler lider brist. Kan vara värt att kolla upp om man är oförklarligt trött och hängig!
AvaXIX, känner igen mig i din berättelse. De försökte medicinera mig med, men jag är av typen som drabbas av alla biverkningar som finns plus några de inte ens visste existerade så jag gav upp det där. Inte för att vården gillade det, men för min egen skull var jag tvungen. Det lustiga, eller olustiga beroende på hur man ser det, är att när jag väl började ta hand om mina trasiga känslor fick jag kontroll över ätandet, och vips började allt falla på plats (vips, som i över en period om flera år).
Jag som tidigare trott att jag skulle må bättre om jag gick ner i vikt fick lära mig den hårda vägen att det inte var sant. Däremot gick jag ner i vikt när jag började må bättre. Jag slutade straffa mig själv för saker jag inte rådde för, slutade tröstäta och började ta hand om mig. Det var ingen lätt resa, och i efterhand kan jag känna att jag kanske skulle ha tagit kontakt med en KBT-terapist eller något, men nu har jag gjort lejonparten av jobbet själv och det gick det med. Men jag brukar ge andra rådet, om jag misstänker att de har en liknande resan som min framför sig, att ta all hjälp de kan få. De slipper vara så ensamma om kampen då.
Sannolikt har du rätt, de orkar inte ta den kampen att berätta för folk att det finns en lösning som kräver ganska mycket hårt arbete och tid men som i gengäld är nästintill utan negativa biverkningar. Det är lättare för läkarna att bara skriva ut piller och blunda för att vanliga biverkningar omfattar trötthet, yrsel, dimsyn, huvudvärk, ledvärk, hjärtklappning, skakningar, överdrivet sömnbehov eller sömnlöshet, mardrömmar, minskad sexlust, sura uppstötningar, muntorrhet, smakförändringar, benskörhet, ökad risk för benfrakturer och svagt ökad risk för psykoser hos patienter med redan utvecklade psykossjukdomar samt viktökning (enligt wikipedia om Prozac).
Senast uppdaterad 14 oktober 2018 11:34
-
LadyG, jag vet inte om jag hra tackat dig för att du tipsade om boken, men jag köpte den och den blev verkligen en ögonöppnare. TACK!
-
Så även för mig som redan var biten av löpningen
Varsågod
Logga in för att skriva en kommentar.