Fast nu blev jag lite nöjd

Stressraset tog ner mig nästan 2 kg i vikt på mindre än ett dygn, en lägstavikt jag hade svårt att glädja mig åt då jag visste vad kroppen behövde gå igenom för att det skulle bli så. Jag började äta fast föda igen i förrgår när magen inte längre sved och högg, och räknade väl med en uppgång i ungefär samma kaliber. Det hade ju varit rimligt, eller hur?

Nå, uppgången stannade på 3 hekto igår. I morse hade vågen vänt nedåt igen, 2 hekto. Att vågen stannade på 80,8 gör mig faktikt lite glad, för igår blev det klyftpotatis i ugn, stekt fläskkotlett och kantarellsås till middag. Långt ifrån smalmal men jag var väldigt sugen på svampsås.

Bild: Jag orkade inte själv gå ut i skogen, men jag skickade maken.

Paula äter inte sås. Hon har aldrig gillat sås och vägrat smaka, tills jag körde ner fingret i såsen och visade att man fick smaka så också. Det måste ju hon testa, om inte annat för att få kladda. Sen kastade hon gaffeln, högg skeden och ville ha sås! 

"Goda svampar!" utbrast hon glatt och ville ha mer. 

Jag hade äntligen hittat en sås barnet gillade! Vet inte om det berodde på att hon sett svamparna och hur vi rensat, förvällt och smörstekt dem först innan jag gjorde sås på dem, om det var sältan, att hon fick kladda lite eller en kombination av alltihop men jag fick henne att äta grönsaker, kött, potatis och sås. Inte bara kött och grönsaker. Hon spetsade saker och doppade i såsen och åt med välbehag. Då kände jag mig faktiskt som en riktig vinnare.

Jag har inte tränat en rörelse, inte stressat en minut denna veckan. Maken har, som den klippa han är, låtit mig sova.

Försiktigt återvänder jag till livet igen, till någon som kan liknas vid normalt för mig.