Frustrerad
Jag är som en gammal iphone.
Det är lite för många appar igång för att batteriet ska räcka hela dagen. Men vilken app ska jag stänga ner?
Går det inte att koppla in ett battery pack i slutet av dagen på något vis?
Jag har funderat på varför det blir så. Jag orkade mer för 4-5 år sedan. För 5-6 år sedan sprang jag marathon och vägde 25kg mindre.
Den allra största skillnaden bortsett från vikten är Paula och henne tänker jag inte prioritera ner.
Jag har blivit mormor, men det är bara roligt. Jag får alla de roliga stunderna.
Vi bor i hus med trädgård nu. Jag älskar trädgården och vill absolut inte lägga mindre tid på den, egentligen skulle jag vilja orka mer.
Dessutom, när vi bodde i Stockholm la jag ner sjukt mycket tid på att göra balkongen grön, så eventuellt är det inte så stor skillnad som jag kanske tror. Inte om jag börjar tänka efter.
Bild: Jag kanske inte ska skylla på trädgården, när jag odlade minst lika mycket på mindre yta redan i Stockholm?
Aja, jag får komma på något. Det var ju delvis därför jag vände mig till styrketräningen, skaffade gymmet hemma.
För att spara tid och hinna innan batteriet tar slut.
Är inte det som att skynda sig att måla väggen innan färgen tar slut?
Bild: Det var förskräckligt mycket pysslande för att få plats med allt. Eftersom jag inte hade plats att förodla en massa köpte vi ganska många plantor dessutom. Jag har förträngt hur mycket pengar vi lagt på odlingen.
Det är nu jag är grymt irriterad på träningssidan Funbeat, att de lade ner och att databasen är borta. Jag hade behövt mina allra första år som aktiv och de fanns bara där. Utbrändheten hade jag med mig då också, och den var ännu mer aktiv och blödande i hjärnan då på den tiden. Det var ju över tio år sedan, vore konstigt om inte något hade hämtat sig lite på den tiden.
Jag sov mycket, det vet jag. 12-14 timmar per dygn i sträck. Första tiden sov jag nästan dygnet runt, med korta vakensessioner för att äta och gå på toaletten. Hjärnan behövde det. Den stängde av. Jag orkade inte mer. I takt med att den läkt har sömnbehovet gått ner. Nu är jag nere på 9 timmar, det är nästan normalt.
Men hur hanterade jag det? Hur tog jag mig ur hjärndimman, den ofantliga tröttheten och det glappande minnet?
Är det ens samma sak den här gången, eller är symptomen bara lika utan att för den sakens skull ha samma rotorsak?
Utan anteckningarna från den tiden är det svårt att gissa. Det är synd att jag inte hittade hit snabbare, då hade det varit en annan sak. Allra första inlägget från mig här är daterat 1 mars 2010: Ny här, gammal i gemet - Matdagboken
Då hade jag redan gått ner rejält mycket i vikt, jag hovrade mellan 65 och 70 i en kamp om att hitta rätt i rutinerna med träning och kost och det var en helt annan kamp.
Från början, innan jag kom hit, vägde jag någonstans över 90 kg, jag hade ingen våg i början. Jag använde kläderna som måttstock och nu i efterhand gissar jag att jag nog vägde lite mer än jag gör nu men inte med någa mjölkpaket... När jag behövde byta byxor för att jag tappade de gamla skaffade jag tillgång till våg, då klockade jag in på över 80kg.
Det är hela vägen dit bak jag måste, till 2004 som är den första gången jag noterar en vikt och ett mått. Eftersom jag minns hur spröd jag var är jag ganska säker på att jag inte drev min vilja igenom med kadaverdisciplin. Men jag minns faktiskt inte längre hur jag resonerade då, hur jag lade upp taktiken. Inte utan anteckningarna, och de försvann när Funbeat försvann. Jag hittade min gamla blog från 2006, men då var jag redan i full fart och tränade kampsport 3 gånger i veckan och klättrade minst en gång i veckan. Då hade jag i stort sett förstått, även om jag inte hade örnkoll, och det hände saker. Där hamnade jag in media res så att säga.
Nåväl, jag var inne på det redan från början, att jag får identifiera spelreglerna och ta reda på vad kroppen vill nu men jag hade velat ha min historia som referensmaterial.
Det var kul att läsa lite gamla inlägg dock. Gör ni det någon gång? Backar, jämför? påminner ni er om var ni ko ifrån någon gång?
Ha det gott allesammans 
Gillar
Kommentarer
-
Jodå, jag brukar backa ibland och ser att jag tänkte rätt lika tidigare. Jag testade ”VVV” Våg Vägra Vågen samt en del annat som jag tyckte att jag ”borde klara av”.
I slutet av förra året hade jag ett tänkt om hur jag ska ha det i slutet av detta år, Garminklockan i lådan (den låg där några månader innan den kom fram igen), skippa matregistrering och bara väga mig en gång i veckan. Det är fortfarande mitt mål, men då behöver jag nog ha en rätt stabil vikt, helst lite under 80 kg. Även om det för mig bara handlar om ett par kilo så är det ett stort projekt ändå.
Bara att du nu skriver om den utbrändhet du hade tidigare sänder lite varningssignaler i mina ögon. Det är lätt att tro att vi ska känna igen symptomen och stoppa i tid. Det var jag själv övertygad om innan det bara sa ”pang” gång två.
Dessutom tror jag att det är enorm skillnad på hur du tog dig ur det då och hur läget är nu med din lilla tjej som kräver mycket tid av er.
Det är så mycket vi tycker att vi ”borde” göra och klara av men när vi sätter oss ner och tar oss en riktigt funderare så är det mesta av det egentligen rätt oviktigt.
-
Intressant, du har fortfarande det målet alltså? Även fastän det fungerar så bra ändå?
Jag är alltid vaksam på kroppens signaler, särskilt när jag inte förstår dem. Dessvärre är det ju som du säger oftast i efterhand man ser alla varningssignalerna. Majoriteten missar man. I det fallet litar jag mycket på att maken säger ifrån om jag går för långt, han har en bättre objektiv blick än jag och känner mig.
Gissa vem som tyckte synd om oss härom dagen förresten? Alla hennes favoritgosedjur i vår säng. Lilla hjärtat :)
Rätt vad det är har hon växt ifrån såna där saker, lika bra att njuta när man kan.
-
Hoppas du hittar tillbaka...men som du skriver...njuta medan man kan är en bra start. Pepp i massor
-
Tack Bella50, redan det att värmen bröt ryggen när åskan drog in gör mitt humör mångfallt bättre. Jag fick sova ordentligt i natt, utan att vakna varmsvettig och överhettad - bara en sån sak! Det ser ljusare ut idag, fastän solen inte är framme, molnen är tjocka över Småland och jag är skitglad för det!
Törs man hoppas på en svätt regn till och med?
Logga in för att skriva en kommentar.