Fy fxn så nervöst!

Vi åkte till Malmö över dagen, som avslutning på skrivarkursen jag gått. Den slutar nämligen med att vi släpper en bok tillsammans, där alla som vill får vara med, med några kapitel ur de manus vi jobbat med under året.

Den finns att beställa gratis (man betalar bara portot): Årsböcker - Kvarnby Folkhögskola - En ovanlig folkhögskola i Malmö

Jag hade velat vara med förra året också, men då havererade bilen (samma bil som står på verkstaden nu f ö) - men denna gång har maken köpt en bil till. En som rullade oss hela vägen till Malmö, till Pizzeria Rex och hem igen.

Man kan hyra källaren till evenemang, och det hade skolan gjort. Vi var full sal kan man säga, det var inte alla som fick sitta, men det verkade inte göra någonting. Det var en snäll och välvillig publik, så jag tog mod till mig och läste upp prologen från mitt manus. 

Jag är sjukt rädd för att tala inför publik annars. Det är fasansfullt. På genrepet darrade jag så att jag knappt kunde se vad det stod!

När det sedan blev dags klev jag upp, och försökte låtsas att jag läste för Paula. Vi läser godnattsaga för henne varje kväll och har gjort sedan hon var gammal nog att kunna titta på bilderna åtminstone. Då får man öva på intonation, tempo och rytm.

Från där jag stod vid mikrofonen var det bara en ansiktslös mörk massa framför mig, men makens hatt syntes. Det var betryggande, jag hade honom där, jag hade en väninna och hennes man där och jag låtsades att det var Paula jag läste för, och spanade efter makens hatt i det mörka rummet.

Och jag överlevde! Det blev nog till och med riktigt bra 

Jag vill tro att det blev bra åtminstone, så jag tror på maken och vännerna när de säger att jag var duktig. Den här gången ska inte Jante få uttala sig i frågan.

På väg mot bilen på väg hem vände sig ett par killar i tonåren om på sina cyklar och tjoade, på äkta Malmöitiska, att vi hade tjusiga hattar. De betonade detta så att vi skulle förstå att de inte var ironiska och såg så glada ut och vinkade. Jag blev förstås ännu mer glad av detta, som om inte dagen redan tidigare varit ett äventyr och en underbar upplevelse. På ett sätt fick detta mig att känna mig lite som en filmstjärna 

... fast nu räcker det med äventyr på ett tag. Nu är jag tacksam om vi kan ha det lite tråkigt några veckor.

Varför jag inte gick upp i vikt vet jag inte, jag har träningsvärk efter att ha grävt om grusgången på baksidan av huset. Det var tungt och jobbigt, men nu är det fint igen. Jag borde gått upp i vikt. Särskilt som Malmöresan innebar att jag levde på snabbmat, kebabtallrik på Rex och hamburgare på Max på hemvägen. 

Jag förstår ingenting, jag har gjort allt fel och gick ner ett hekto istället, från ena dagen till den andra? 

Ha det gott