Galet varmt

Jag hasar runt med min övervikt, långt ifrån något under av gracilitet och smidighet. Nej, det är nog lite mer Godzilla anfaller över min löpning men det kan jag bjuda på. Jag har väldämpade skor och springer på skonsamt underlag, så bring it on säger jag bara!

Sommarvärmen vällde in som en överraskning och gjorde långpasset varmt så det kokade i hjärnorna på oss, men Paula satt i vagnen och gurglade glatt under solskyddet. Mellantjejen hakade på ut och satte distansrekord på kuppen, så här långt har hon aldrig sprungit förut. Vi tog rundan vi scoutade på cykel förut, fast rätt väg den här gången och utan att besöka Tempo. Då blev det 14km nästan precis, och när vi var 800m hemifrån exploderade Paula. Då fick hon nog, det var verkligen från ett steg till ett annat 

Det visade sig vara leda, tror jag åtminstone. Hon ser inte så mycket under solskyddet, och det tog trots allt över 2,5 timmar att ta sig runt i denna värme, och hon sov bort 1,5 av dem. Vi snodde i alla fall på hem och testade lite olika saker på henne, men hon var varken jättesugen på mat eller hade särskilt mycket i blöjan, så det bör ha varit leda helt enkelt.

Inte mycket för en bebis att titta på, men leksakerna roade en stund. Det var också ganska roligt att mamma sprutade vatten över bebis, vattenlek tyckte Paula. Svalka, tänkte mamma. 

Det är så vacker i omgivningarna att det nästan värker i ögonen, ibland kommer det en puff av syrén från någon bondgård eller liljenkonvalj i diket. De växer så det dånar på sina ställen. Ljuvliga dofter, blandas med de mjuka friska dofterna av skog, varma ängar och grusväg. Den första timmen såg vi i stort sett inte något liv alls, förutom en flock mycket förvånade kossor, som faktiskt måste ställa sig upp för att glo ordentligt på oss. Jag fick den bestämda känslan av att vi eventuellt var de första joggarna de sett någonsin. Tjuren låg ner och brydde sig inte om oss det minsta, vi såg väl inte ut att vilja stjäla hans harem 

Jag skulle tro att jag fortfarande drar omkring på de där kilona jag samlade på mig tidigare i veckan, men det får vara hur det vill med det. Jag har inte vägt mig, och är inte väldigt intresserad av att göra det heller. Huvudsaken är att jag rör mig, att jag gör det som får mig att må bra. Då löser sig allt annat nästan som av magi.

Det är märkligt det där, men vikt är inte det enda som betyder något. Återigen hade jag önskat att jag kommit ihåg måttbandet, men det är ju för sent nu. Jag skulle tagit mått när jag var som störst, nu kommer jag nämligen i kläder som jag tidigare var helt chanslös på. Så nån nytta har träningen gjort, fastän jag inte tappat så mycket i vikt som jag hade önskat. 

Det är när jag inte mår bra som jag äter fel och för mycket, rör mig för lite och motionerar för dåligt. För mig är nyckeln till framgång helt enkelt att klamra mig fast vid träningen med näbbar och klor, det sista jag ska prioritera ner är träningen. Det är när jag tränar jag laddar om, skakar av mig det jobbiga och laddar om med ny energi. Biter jag mig fast vid träningen kommer kosten att räta upp sig så småningom, gamla vanor blir man inte av med hur lätt som helst! 

Paula verkar ladda om med ny energi nästan hur hon än bär sig åt. Såg en t-shirt som roade mig omåttligt, "Små barn sover inte, de ligger på laddning" 

Än så länge ligger hon kvar i sitt UV-tält, istället för att smeta in henne med solfaktor som bara fastnar i kläderna och rinner bort så ligger hon i tältet som har solfaktor 50, och om hon blir varm tar vi fram baby-poolen

Det finns få saker som gör henne så lycklig som vattenlek 

Det innebär ju också ett visst motstånd när vi ska ta upp henne... 

Det är perfekt att hon leker i tältet medan vi sköter trädgården, sen när hon börjar bli varm och uttråkad är vi förhoppningsvis klara och kan låta henne ha lite mer roligt, och det är få saker som roar henne som bad! Igår passade vi på att rensa ogräs i rabatterna och trimma döda grenar på buskarna i trädgården medan hon härjade i tältet och låg och tittade på när vi pysslade.

Jag såg till min förtjusning att smultronplantorna vi satte förra året tagit sig ordentligt och växt ihop i rabatten så pass att kirskålen är nästintill chanslös. De få kirskålsblad som tittar upp kan jag nypa av ganska enkelt. Dagliljorna håller kirskålen stången i den andra rabatten, där behöver jag knappt göra någonting alls. Såna rabatter gillar jag 

På framsidan har alla strutbräken vi planterade överlevt och kommer jättefint, och som jag hoppades fick vi med vintergröna som blommar vackert med skira blå blommor inunder. Pappa har massor av vintergröna, ogräs brukar han kalla det men jag förmodar att den planterades med flit en gång i tiden för den är en suverän växt att ha under andra växter och buskar. Den är extremt tålig och förökar sig villigt, zon 8 ska den tydligen klara av så hos oss i zon 4/5 bör det vara en baggis att överleva 

Min kamp mot kirskålen fortsätter, jag ser noga till att den inte når mina pallkragar. För tillfället är den mest hänvisad till en tillvaro under buskar där jag har svårt att nå den, men jag ska nog lista ut hur jag ska jaga den där med utan att behöva krypa på händer och knän på kuppen. Grästrimmer har jag övervägt, det borde gå utan att slita aroniabuskarna i stycken. 

Jag hoppas det går bra för Sverige i ishockeyn senare ikväll, jag har följt det lite till hälften så där (Sveriges matcher åtminstone) och är mycket imponerad av hur laget spelat

Nästa helg har jag alla tre tjejerna hemma, det ser jag fram emot. Då ska vi springa ett lopp, och för en gångs skull kan Paula vara med i vagnen, jag hoppas hon tycker om det. Det är "bara" 6,7km, men ska det bli så här varmt kan det bli en utmaning i alla fall. Tanken är att vi ska fika och hinna prata lite också, så jag hoppas det blir vackert väder! Gärna som idag, med klarblå himmel, ljumma vindar och strålande sol.

För även om det var varmt att springa så var det mycket bättre än att springa med snön vinande om öronen och tårna stelfrusna i skorna. Sverige är verkligen kontrasternas land, och underbart är väl det. Tänk vad trött man skulle bli på evig sommar?