Hoppsan!
Jag har ju drömt om egen bikupa, och går som bekant en kurs för nybörjare i biodling. Kursledaren och jag pratade nog förbi varandra senast, för i förrgår fick jag ett telefonsamtal att jag hade en drottning och hennes hov att hämta. 
Jag hade bestämt att vi skulle skaffa kupa och bi till nästa vår. Inte i år.
Jaja, nu blev det som det blev, och vi fick dessutom tag på kupa, ramar, vax och allt vad det nu var så det är ingen panik. Jag tänker grundmåla de nya lådorna idag, och måla dem faluröda imorgon. Tills vidare bor de i sin gamla låda, avläggarlådan.
Bild: En avläggarlåda med bin. Här ska de få bo, mellan två stora åkrar, ett stenkast från trädgårdens alla fruktträd.
Jag gissar att det blir lite pyssel eftersom de just nu bor på ramar av modellen svea, stora äldre ramar som blir väldigt tunga. Nu har vi skaffat en ramsort som heter lågnormal, som är mycket mindre och mer behändig att hantera, så vi måste försöka få drottningen att gilla de nya lådorna vad det lider. Men tills vidare klarar de sig bra där de är.
Jag är inte helt säker på att jag egentligen behövde mer att göra, men å andra sidan sköter sig bina själva i kanske en månad nu. De behöver dra fram nya arbetarbin, mer mat, pollen... De har att göra. Jag behövs inte än på flera veckor.
Tills dess har vi flyttat färdigt.
Det rullar på, livet. Oavsett om jag jagar upp mig för det eller ej så rullar det på. Det är bara att hålla i hatten och hänga med.
Till min stora lycka fick jag antagningsbesked till en kurs i kreativt skrivande på distans. Så om allt går som jag planerar kommer jag att ge ut en bok till nästa sommar. Jag har brottats med manuset i min ensamhet, men nu är det dags låta det möta nya ögon och andra människor.
Boken handlar om de osedda, väsendena vi förr kallade oknytt. Vättar, hudror, rådare och andar av olika slag. Jag har inte formulerat en baksidestext än, men vi möter rådaren, skogmannen, precis när det börjar komma människor till trakten. De ser inte skogmannen om han inte väljer att synas, och så småningom lär sig skogens skygga väktare att tolerera deras närvaro. Men en dag dyker det upp en som kan se honom vare sig han vill det eller ej. Det är en linhårig kvinna som inte räds honom och som bär ett smycke skogmannen sett runt en annan hals en gång, för länge sedan. Hon inkräktar på hans domäner, och plötsligt är hans tillvaro inte så okomplicerad och lugn längre.
Jag vet, det är en stolpig förklaring kanske men jag formulerade den precis i detta nu, för att ge ett hum om vad det är jag skriver. Något mitt emellan mysterie, naturupplevelse, äventyr och romans. Fast någon gång på 900-talet, plus minus några hundra år 
För att kunna arbeta klart manuset i tid kommer jag att behöva lugn och ro, stillhet att formulera mig och tänka.
Det är väl passande?
Sköt om er!
Ps. Jag målar fortfarande, det är också lugnande.
Gillar
Kommentarer
-
Oj vad mycket du har på gång. Lycka till med allt. Spännande saker.
-
Det var lite oväntat att bina skulle flytta in före oss, men nu är de hemma i alla fall och senast jag hälsade på dem verkade de ha det bra. Det var full rulle på flustret, så de har nog funnit sig väl till rätta.
Det är lite mysigt att stå och sniffa i skymningen medan de fläktar ut den sista överskottsvärmen från kupan, det doftar honung i hela sluttningen.
Den dag jag kan baka en rabarberkaka på egna rabarber, med ägg från egna höns och sötad med gårdens honung kommer jag nog att spricka av stolthet
Det är drömmar det
-
Härliga drömmar och kul med egen bok
-
Eleaor 🥰
Logga in för att skriva en kommentar.