LadyG tar nya tag!

16:8 5991332

Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.

30 december 2013 20:49

I begynnelsen vad det BMI 35,2

Det svider lite att jag lät det gå så långt. Jag försöker komma ihåg varför, men det enda jag egentligen minns tydligt är att allt var grått. Tidigare vägde jag 54kg och hade inga problem varken med vikt eller hunger. Sen hände något. Av någon outgrundlig anledning flyttade jag ihop med en karl jag helst vill glömma. Tjejer, [UNDERSTRUKEN]akta er för att flytta ihop med män som fortfarande bor hemma[/UNDERSTRUKEN] - oavsett vad de har för ursäkter. En man är ingen man förrän han lärt sig tvätta sina förbannade kalsonger själv, går ut med soporna regelbundet och begriper sig på vad en toalettborste är. Tills han lärt sig hur man sköter ett hushåll, bott själv, tagit ansvaret själv och vuxit upp är han ingenting annat än en [KURSIV]pojke[/KURSIV]. I mitt fall en bortskämd och elak pojke. Kanske skyddade jag mig genom att äta upp mig. Jag fick i alla fall vara ifred när jag passerade 85kg. Fetman blev min sköld. Maten blev min tröst. Jag jobbade så mycket jag kunde för att slippa vara hemma. Höll på att bränna ut mig totalt. Var otroligt nära att krascha när jag slogs av blixten, jag träffade mannen jag skulle förlova mig med och som jag vill dela mitt liv med. Då hade jag gått upp mer, men jag hade slutat väga mig. Han såg något som inte jag kunde se själv, och med oändligt tålamod väntade han. Jag hittade mod och sparkade ut parasiten, bröt upp ur det negativa förhållandet som sakta höll på att suga livsglädjen ur mig. Under våra första månader ihop sov jag mest. Men Mannen i mitt liv lät mig sova, och tog hand om det som behövde skötas. Jag kunde sova 14-16 timmar om dygnet, och bara vakna för de mest basala behoven. Men så småningom vände det, jag började vakna, bokstavligen såväl som bildligt. Vi promenerade lite, jag började inse vilket katastrofalt skick jag var i. Hur länge det tog vet jag inte idag, tid fanns inte just då. Jag bara existerade. På den tiden kunde jag lätt sätta i mig en pizza och fortfarande vara sugen på mer. Gissningsvis vägde jag ungefär 90 kilo vid det här laget, BMI 35,2. Dessutom rökte jag. Fast det ville jag ändra på, för Mannen i mitt liv rökte inte och jag visste hur illa tobak luktar för ickerökare. Så jag läste på. Förbränningen sjunker något när man slutar röka, läste jag. Alltså måste jag börja motionera för att kompensera. Jag slutade röka, och mitt idoga motionerande fick mig att börja gå ner i vikt. Jag vet det eftersom mina favoritbyxor började sitta slappt. Men idén att ta kontrollen över den delen av livet kom inte förrän jag började inse att jag tappat ganska mycket: jag höll på att tappa byxorna helt och måste köpa nya! Jag satte mig med excel och började räkna, jag fick ett bra ark från forumet kolozzeum som snabbt blev min primära källa till kunskap. No nonsense, no bullshit, straight facts, om man lyssnar på rätt personer. Jag cyklade, först en halvtimma om dagen och sedan en timma. Jag promenerade. Jag räknade kalorier, och vägde allt jag åt. I början hade jag ständiga gräl med mig själv om vad jag skulle äta och inte, och framför allt vid vilka tider. Frukost gick åt helvete med besked. [KURSIV]Varenda gång[/KURSIV]. Det fungerade helt enkelt inte med den vanliga matordningen för mig. Jag slogs med det där med matvanorna i fyra år, kämpade för att lära mig frukostera som alla andra och vara normal. Tills jag läste om Periodisk fasta, jag hade redan börjat med PF när jag kom hit men det var väldigt nytt för mig. Just det är att slippa frukost var en lättnad faktiskt. Att hitta mina rutiner, rutiner som passade mig, var en ren lättnad. Så här ville min kropp ha det: Lätt lunch ungefär vid 13, middag framåt 17 och eventuellt något mer litet på kvällen. Inget mer efter 21. Det tog tid att komma på det. Jag kom till en punkt med cyklandet då jag inte längre kände att jag fick ut samma fördelar längre. Träningen hade börjat gå i stå ordentligt, jag tappade inte lika mycket vikt heller. Hur det kommer sig att mitt första lopp blev ett Marathon vet jag faktiskt inte. De flesta går via kortare lopp och avancerar försiktigt tills de ger sig på Marathon. Men jag anmälde mig i alla fall till Växjö Marathon 2007 (se bilderna) som första lopp, gamla vågen påstod att jag vägde 68kg då men den hade +4kg fel. (Fast det visste jag inte då) 5H 46minuter tog det och jag var fast. Det var något jag hade klarat själv, något ingen kunde ta i från mig. Min seger. Jag började inte med löpningen hösten 2007 med maran, jag hann träna hela sommaren före loppet och förberedde mig minutiöst de 29 veckor jag hade på mig. Men jag fastnade inte för löpningen förrän jag gick i mål på min första mara. Givetvis glömde jag av vikten en hel del under tiden och jag åkte jojo runt 72 (fast gamla vågen sa 68) ganska länge. Det där med att träna var för roligt för att jag skulle bry mig så värst mycket om vikten. Jag gjorde lite halvtaffliga försök och var väl nere på 65 (egentligen 69) några gånger. Men för det mesta var jag rätt nöjd som det var, jag sprang och mådde gott. Och jag krympte faktiskt även om jag inte blev lättare. Så jag hade ingen brådska. Sen bytte jag våg, 2011, och fick till min förskräckelse veta att jag hade gått upp till över 74 kilo (impedansvägen kanske inte kan mäta fett så bra men den är ett precisionsverktyg när det gäller vikt). Ja det är kanske inte så konstigt att jag satte kaffet i vrångstrupen. Men jag var fortfarande inte riktigt redo, förvisso hade jag vid det här laget tappat 16kg men jag hade fortfarande inte fattat det. Om jag skulle prova byxor tog jag alltid fel storlek, jag gick till fel avdelning till och med (jag behövde inte längre leta på Generous på Lindex för att hitta kläder som passade). Om jag tittade i spegeln såg jag inte samma sak som andra, jag såg fortfarande ~90kg och inget annat. Om jag skulle gå mellan stolar drog jag in magen helt i onödan. Jag tog alltid fel storlekar i kläder. Så höll jag på. Oförmögen att greppa att jag var mindre. Eller ovillig? En del av mig tror att jag kan ha varit rädd för att göra mig av med mitt skyddande skal, men det är bara en efterhandsgissning. Så på hösten 2012 fick jag höra talas om ett lopp som triggade igång mig på alla cylindrar: Stockholm Ultramarathon 100km. Det begrep jag ju att skulle jag klara det här loppet måste jag gå ner i vikt. Nu var det på allvar, nu fick det vara slut på bekvämlighetsbantandet, jag tappade förvisso vikt och krympte i storlek men det gick ju så erbarmligt sakta så som jag gjorde det. Men nu hade jag bråttom, för jag visste att när träningen inför [KURSIV]Det Stora Loppet [/KURSIV]börjar måste jag vara klar. Jag skulle inte orka träna så hårt som jag skulle behöva på underskott. Så jag gick från 74,4 till 64,2 på 3 månader med en disciplin jag inte trodde jag hade. Allt vägdes, mättes och registrerades. Inget lämnades åt slumpen. Och när träningen drog igång på allvar flög jag fram. Det var underbart. Träningen var så hård att jag var nere och vände på 62 innan jag fick kontroll över vikten, och då åt jag ändå ungefär allt som kom i min väg. Men jag klarade loppet, jag grejade det och jag grejade målvikten, som jag hade satt som 65. Och nu stampar jag mellan 64 och 65, och funderar på om jag ska ge mig i kast med att ta mig ner till 60 kilo ändå. Jag gjorde ett ganska misslyckat försök i höstas, jag hade en bra plan som gick i stöpet när katten dog hux flux och jag kom av mig i min beslutsamhet. Det är 25 kilo mindre av mig idag, på några hekto när. Jag trodde jag kunde träna mig ner i vikt ett tag, men det är inte sant för min kapacitet att äta överstiger min kapacitet att springa, och jag kan springa ganska mycket! Det var hela tiden maten som var det viktiga för mig, nyckeln till framgången låg i portionerna, tidpunkterna och att byta till råvaror. Det var givetvis inget jag lärde mig över en natt, det heller. Jag fick snappa upp lite vartefter jag lärde mig mer, men nu äter jag sällan snabbmat längre. Jag lagar min mat själv. Hel- och halvfabrikat är oerhört sällsynta. Jag kommer aldrig mer att låta det skena som det gjorde. Nu har jag kommit ut ur det grå, och nu är inte de flesta kläderna i garderoben svarta längre.

Kommentarer

30 december 2013 21:03

Ianne

Vad duktig du är. Tack för att du delar med dig av din berättelse. Kram
30 december 2013 21:39

intho

Tycker om din berättelse, den gör mig varm och glad
30 december 2013 22:08

LadyFat

Tack för att du delade med dig! Otroligt inspirerande berättelse. Nu är jag om möjligt ännu mer impad av dina prestationer. :)
30 december 2013 22:24

svalu

Ja det var ingen dålig prestation du mäktat med. Och ditt största lopp gjorde du innan ditt första Marathon. Bra kämpat.
30 december 2013 22:43

LadyG

Tack, vad snällt sagt. Det värsta delen av resan var att vakna upp till vad jag ställt till med, att behöva inse vad jag gjort mot mig själv. Det svider fortfarande att jag lät det gå så långt. Fast hålet var väldigt djupt, och det tog lång tid att komma upp. Kanske är det därför löpningen är så viktig för mig, det är något som är mitt och ingen kan ta ifrån mig det. Jag kan något.
31 december 2013 00:57

Fetis50

LadyG, vilken inspirerande historia! Såå bra jobbat!
31 december 2013 07:01

Pinglann

Vilken resa du gjort! Tack för att du delar med dig. Jag har löpt mycket förr om åren, men kommit av mig. Har dock köpt bra skor och justa kläder, men jag har svårt att komma igång - vet att det inte är någon ide att vänta på rätt tillfälle - det är bara att göra. Men..... inte alltid så lätt att gå från tanke till handling. Du inspirerar! Gott Nytt År!
31 december 2013 10:15

sundasara

pepp!
31 december 2013 10:15

LadyG

Tack för era snälla kommentarer, de värmer verkligen! På många sätt brottas jag fortfarande med en del problem från den grå tiden, självförtroendet till exempel är något jag hela tiden får jobba med. Men skam den som ger sig, jag har inte vikit mig än och har inga planer på att göra det heller. Mikkan88, du hittade undantaget som bekräftar regeln ;-) Jag hoppas ni får en fantastisk nyårsafton och ett gott nytt år allesammans!
2 januari 2014 22:18

Marison6

Det är alltid lika intressant att läsa dina inlägg. Jag tänker ofta på dig när jag kör fast:) Som jag sagt innan så är du en inspiration. God fortsättning LadyG
2 januari 2014 22:20

LadyG

Vad snällt sagt Marison6! God fortsättning till dig också!

Logga in för att skriva en kommentar.