I rasande fart

Raset fortsätter inte helt oväntat, -0,6 inatt. Det är tredje dagen i rad med kraftig viktnedgång, 2,1kg på tre dagar är mycket till och med i mina ögon. Det är mer normalt att tappa ett hekto här och där. Ändå borde jag vara van vid det här laget. Fast det är jag inte, jag är inte immun mot siffrorna på vågen fastän jag vet att det finns annat som är viktigare. Passformen på kläderna. Vad man ser i spegeln. Hur man mår.

Jag tror inte ens det har så mycket med löpningen igår att göra, knappa 23km på 2,5h. Det flöt bra, jag kände mig stark och det gick bra. En vilodag gjorde benen gott. På slutet var jag lite seg, precis som det ska vara. Ett bra pass i regnet, jag älskar att springa i regn. Hittade dessutom en vansinnigt god gel som jag ska ha oftare på de långa passen. Isostar med riktig fruktmos i, hur gott som helst!

Sen fyllde jag på en en brontoportion korv stroganoff med ris, sockerkaka och glass. Jag bara måste ha fyllt på glykogendepåerna till idag, jag ska ut i terrängen och fnatta och vill vara laddad igen. En rejäl tömning följt av massor av mat brukar leda till att kroppen lagrar in en massa energi i musklerna snabbt igen, förbereder sig för nästa holmgång direkt. Och binder jag in glykogen i musklerna binder jag tre gånger så mycket vätska, så rimligtvis borde löpningen bromsa viktnedgången om den alls har någon påverkan (jag tror kosten är viktigare än motionen men den som följt mig ett tag vet det redan).

En gång i månaden stökar det till sig på vågen, och lika ofta blir jag nervös. Sen blir jag lugn igen när kurvan vänder och raset börjar. När ska jag fatta att det ska vara så?

Jag misstänker starkt att det hänger ihop med min forna övervikt, att jag helt enkelt är sktskraj för att bli som förr igen. Och en brant stigande viktkurva gör ju inte min paranoia några tjänster.

Man skulle ju kunna tänka sig att jag efter ganska lång tid som viktstabil borde ha vant mig, borde veta bättre? Men det kanske är just för att jag är vaksam och alert som jag inte gjort "som alla andra som bantat" (hur ofta har man inte hört den)? Det är ju så, det vet jag, att har man en gång varit överviktig får man finna sig i att ha lättare att gå upp i vikt igen än den som aldrig varit överviktig till att börja med. Fettcellerna är fler och villigare att fylla sig igen än hos normalviktiga. Aptitsignalerna kan vara störda, om man inte lyckats reglera dem igen med fasta mattider förstås. Uppfattningen om vad som är en normal portion kan också vara störd, om man inte om jag använder en hushållsvåg med jämna mellanrum för att se så jag inte fuskar och smygökar.

Det är mycket sådant som kan påverka, inte bara reducerad metabolism från jojobantning och en massa andra mätbara fysiska effekter. Man ska aldrig underskatta psykets makt över kroppen. Psyket är vår starkaste motståndare eller vår bästa bundsförvant, beroende på hur man väljer att se det.

I slutänden är det psyket som hjälper eller stjälper oss i vår strävan.