Ingen panik, ingen panik

Vågen var högst onådig idag, det var länge sedan jag såg ett så stort plus bara över natten faktiskt men om man sätter det i relation till hur öm jag är i baken och baksida lår så är det fullständigt naturligt.

Backarna satte sig i frånskjutsmusklerna, jag har faktiskt nästan träningsvärk och det vill inte säga lite när det gäller löpning. Jag har inte haft träningsvärk från löpning på många många år. Styrketräning kan jag få träningsvärk av så det blixtrar framför ögonen, men från löpning var det länge sedan. Så den här känningen är något jag inte upplevt på mycket länge.

Jag ska försöka komma ihåg det när jag tittar på vikten, 81,4kg !!! 

Jag hoppas att vikten rinner av mig lika fort som den kom, jag vill ner under 80 igen. Det är sjukt så lätt hjärnspökena sätter sig igen, trots att jag förvisar dem gång på gång, och trots att jag mycket väl vet vad det är som väger och varför.

Jag vet dessutom att jag krymper i centimentrarna även om vikten inte samarbetar lika villigt. Det borde räcka för att mota bort de negativa tankarna men ändå måste jag aktivt påminna mig, aktivt tänka positiva saker. Det är, efter alla dessa år, fortfarande inte något jag gör instinktivt trots att jag jobbat så mycket med mina tankar och sättet jag ser på mig själv.

Det börjar med tankarna, oavsett om vi tänker att vi ska lyckas eller misslyckas. Det är inte alls ovanligt att självsabotage har sin grogrund i hur man tänker om sina chanser att lyckas till exempel. Hjärnan är en fenomenal manick som jobbar även när inte du tänker aktivt på saker, och den arbetar oförtröttligt mot de mål du matar den med. Så gissa vad den försöker göra om du hela tiden påstår att du är "fet och ful" eller "jag bara misslyckas jämt"? Sånt kan lätt bli självuppfyllande profetior. Jantelagen är en av de där lagarna man gott kan bryta - dagligen!

Jag påminner mig om att jag är ultralöpare. Gång på gång. Jag är stark. Jag är uthållig. Jag kan springa. Inga lögner, det är ju sant. Allting är relativt, till och med när man jämför med sig själv. Jag påminner mig om att kroppen gör sitt bästa, den har varit med om en jäkla resa men det som tog tio år att bygga upp försvinner inte i brådrasket även om jag i många avseenden får börja om från början. 

Ska det bli några självutfyllande profetior ser jag helst att de är positiva och sådana jag valt själv, varför skulle jag vilja annat? 

Jag påminner mig om att jag gör jobbet för att återerövra den vältränade kroppen, jag är på väg. Gårdagens pass kapade 7 minuter på en terrängrunda som är väldigt tuff. Det är bevis nog för mig. Jag gör rätt.

Min väg är långsam. Mödosam. Man måste vara envis som en röd gris. Men belöningen är desto rikare. En stark och vältränad kropp. Muskler som orkar göra allt jag ber dem om och kondition att driva alltihop. Kunna springa lätt och ledigt i flera timmar igen.

Idrottspsykologi är användbart på många områden, jag börjar ibland undra om det inte är ganska allmängiltiga saker. För alla har nytta av att jobba med affirmationer och målbilder. Alla har nytta av att kunna visualisera sina mål, dela upp i delmål och stärka sin målmedvetenhet. Det är inte uteslutande idrottsmänniskor som har nytta av det här, ävdå är de här metiderna nästan uteslutande begränsade till idrotten och terapin.

Men använda de här metoderna förebyggande då?

Det har jag aldrig hört talas om att det görs. Trots att det ska vara lättare att stämma i bäcken än i ån...

För visst borde det vara lättare att bygga upp och stärka sin självbild om man inte först måste rasera en negativ bild?