Ingen tolerans alls
Det var länge sedan jag berättade om min utbrändhet och stresstolerans (den obefintliga), jag har inte haft anledning att bekymra mig. För det mesta planerar jag in saker med sådan marginal att jag inte måste stressa. Jag ger mig själv andrum också, inte bara schema och mål. Det skriver jag inte så ofta om kanske. Att jag prioriterar hälsan.
Ibland klickar det fel i huvudet, och det gjorde det i helgen. Eller, det började i förra veckan. Jag var veckovill, och fick för mig att jag hade en deadline på söndagen. Det hade jag i och för sig, men den grejen hade jag redan skrivit. Jag är lite som en amerikansk målsökande missil på det viset, "fire, and forget". Texter jag lämnat glömmer jag bort. De lämnar plats för nästa grej, och så måste det vara. Annars överlastar man hjärnkontoret ganska snabbt.
Min veckovilla, och min dåligt uppdaterade kalender, gjorde att jag fick ögonen på nästa grej, 15 000 tecken (knappt 4 A4). Det ena efter det andra hände den veckan, jag sköt skrivuppgiften framför mig tills det blev söndag och oundvikligen så att jag måste sätta mig. Jag borrade ner huvudet mellan axlarna, försvann in i min bubbla och skrev så fingrarna glödde. Med 20 minuters marginal blev jag klar, korrekt formaterat och i rätt utförande.
Jättebra, om det hade varit rätt vecka. 
Jag upptäckte detta så småningom, när jag började få delningar och information om veckans uppgift. Då såg jag att filen jag borde bekymrat mig om hette något helt annat, men den var jag ju klar med sedan veckor tillbaka.
"Fire, and forget".
Jag nämnde min utbrändhet, min obefintliga stresstolerans, eller hur? Jag började märka av att kroppen ogillade mig redan på söndagkvällen, främst på toabesöksfrekvensen och allt vatten jag gjorde mig av med. Dålig i magen brukar jag kunna bli av stress, men det här var lite utöver det vanliga. En god natts sömn tänkte jag då skulle hjälpa, och en skogspromenad skulle säkert vara bra.
Morgonen kom, och jag hade någon sorts vapenvila med kroppen. Det var jättemycket svamp i skogen, de jag inte plockade fotograferade jag för att försöka lära mig mer om svamp. Detta, listade jag ut så småningom, är en citronslemskivling. Fast det enda som hamnade i våra korgar var kantareller och blek taggsvamp.
Vi gick i ett par timmar i skogen, jag dödade en fästing som sprang på handen och vi hade det jättemysigt. Svetten sprutade, men det var säkert för att det var så varmt, tänkte jag.
Vårtig röksvamp är för övrigt en god matsvamp om man hittar den när den fortfarande är vit. Där vi gick fanns det mängder av dem, de flesta för gamla för att vara ätliga men hade jag gått dit i slutet av juli eller början av augusti hade jag kunnat plocka hinkvis.
Det var jätteskönt i skogen. Tyst, fridfullt. Ja utom jag då som brakade fram som en annan älg genom snåren. Väl hemma igen somnade jag på soffan(!!) efter lunchsoppan, och sov som en medvetslös hela eftermiddagen, Maken hämtade Paula som visade stor empati genom att smyga och viska. Detta i sig var så ovanligt att jag vaknade, magen högg och sved så illa att mannen fick åka till apoteket och köpa syradämpande, typ gaviscon och losec. Det var ju ett tag sedan.
Jag avskrev alla tankar på att cykla redan på morgonen, men där på kvällen blev jag övertygad om att jag valt rätt igen. Så illa har det inte känts på länge. Vågade bara dricka snälla saker, flytande föda och undvek allt som kunde vara retande för magen.
Paula klappade mig på knäet och visade en mognad och empati jag inte förväntat mig hos en 4-åring, genom att hämta vatten åt mig och pyssla om mig. Så klappade hon mig på knäet med djupaste allvar och sa "Mamma aj i magen" och höll sig hos mig hela kvällen.
Katterna tog över när hon gick och lade sig, de små fyrbenta empaterna. Så jag satt och frös under dubbla fleecefiltar och mådde allmänt risigt, tills det började kännas bättre. Jag antar att det var när medikamenterna började kicka in, så då passade jag på att gå och lägga mig.
Sömn läker det mesta. Idag är jag inte alls lika anfäktad, men skör om ni förstår hur jag menar?
Det hjälper inte att stressen var obefogad, att jag egentligen är ute i väldigt god tid och att jag inte har något att oroa mig för. Kroppen reagerade på det jag trodde, att jag var sent ute. Visst, jag hade klarat deadline, om det hade stämt att det var så tajt. Men till priset av att jag blev sängliggande ett dygn efteråt.
Det är det inte värt.
Jag kan inte riktigt glädja mig åt den nya vikten, 80,7 kg, eftersom det delvis är en effekt av att kroppen vände ut och in på sig igår samtidigt som jag knappt åt något av värde, bara dryck. Det bör ju vända uppåt igen så fort jag börjar våga äta igen. Jag har fortfarande samma känsla i kroppen, som att den säger Hörrudu, vi är inte klara här nere än!
Det är nu i efterhand som jag märker att min tinnitus är hög och tjuter, jag var så fokuserad på att bli klar i tid att inget annat betydde något. Det var en skärva av den jag var före utbrändheten som glimmade till antar jag. Målmedveten. Driven. Energisk. Egenskaper jag fortfarande besitter, men inte alls i samma utsträckning längre. För att komma upp i den takt, i den nivå jag var före, måste jag ta ut så mycket av mitt innestående energikapital att kroppen gjorde revolt för att få stopp på mig.
Det är åtminstone så jag ser det.
När huvudet är dumt får kroppen lida.
Så nu ska jag ägna mig åt att vårda mig. Ladda upp batterierna. De tar inte laddning som förr, och jag brände min energi i söndags.
Jag borde förstås ha dubbelkollat mina deadlines, inte varit så jävla-säker på att jag hade koll. Jag borde förstås ha hört och känt av signalerna tidigare.
Det känns lite bättre att ha biktat sig för bloggen i alla fall.
Jag kan bättre.
Gillar
Kommentarer
-
Jag har för mig att det var ungefär samma läge för dig för inte alltför länge sedan, men jag kan minnas fel.
Trots att vi kanske har dundrat in i den där väggen tidigare så är det lätt hänt att hamna där igen om vi inte är uppmärksamma.Hoppas att du tar hand om dig på bästa sätt nu
-
Tack md2wirtj och gittan52
Jo, jag var rätt rejält stressad senast nu i vintras, jag fick backa på en massa saker då för att inte kollapsa.
Nåja, jag tröstar mig med att det blir färre och färre bakslag. När jag inte jagar upp mig och bränner ljuset i båda ändarna är jag nere på runt 8 timmars sömn per natt, bara en sån sak! Jag, som lätt kunde sova 9-10 timmar utan att bli utvilad förr.
-
Det där med stress och magen är för mig också välbekant, det har varit mycket av den varan de senaste månaderna. Jag tycker jag försöker att inte stressa upp mig men kommer det mycket på en gång hjälper det inte, inte för magen i alla fall.
Du får försöka att vila och dubbelkolla dina uppgifter, men det vet du nog redan nu efter denna omgången med magen.
Hoppas det släpper snart❣
-
Tack paloma, det var nog första gången jag gjort det felet, att vara ute i så god tid att jag faktiskt glömt att jag är färdig redan. Men nån gång ska man göra så också, antar jag
Gaviscon smakar flugskit men det hjälper riktigt bra, eller om det är losec som gör't. Jag tar båda för tillfället.
-
Låter skitjobbigt med utbrändhet...och långvarigt dessutom.
Ta hand om dig ♥️
-
Tack Bella50, jag tar det så lugnt som det går. 🥰
-
Tror att vi som hamnat i den berömda väggen oavsett orsak eller grad kommer aldrig komma ur det helt även om vi kan hålla det i schack.
För mig är rutiner så gott det går med mina oregelbundna arbetstider viktigt och mitt stora problem är att jag har blivit högkänslig och reagerar på små nyanser från omgivningen som ofta gör mig ledsen och att jag kommer ur min balans.
-
Ja, rutiner gör gott. Att veta vad och när saker ska hända, vara förberedd, ute i god tid (måttligt god tid, nota bene), säga nej och delegera. Det klarar jag mig långt på. Så långt att jag nästan, ibland, kan glömma att jag går på lina.
-
Stress och magen känner jag igen...min mage har bråkat nu när jag varit så uppstressad av detta med hästeriet. Men utbränd har jag som tur aldrig varit. känns som man måste vara väldigt vaksam när man en gång varit där.
Hoppas du kan bromsa nu och ladda om och snart mår bättre igen.
-
Tack Jessand, det tar längre tid än man kan tro för stressen att släppa, jag ser på vilopulsen att jag fortfarande är jagad även om det i övrigt känns ok. Vilopulsen skvallrar, ligger den högt utan att jag är sjuk är det 99% säkert stress.
Logga in för att skriva en kommentar.