Inte alltid så jäkla perfekt
För det mesta lever jag ganska sunt. Det mesta av det jag äter kan väl i stort sett kategoriseras som ganska nyttigt eller nyttigt. Inte många saker hamnar i kategorin onyttigt. Men så har vi de där dagarna då det snurrar på lite för fort, och då är det lätt hänt att det första som ryker är matordningen. Så ock för mig.
BILD: Kombinerad lunch och middag. Ibland får man ta vad som bjuds, och det var en förskräckligt god burgare faktiskt.
Jag filosoferade lite över den där burgaren, den var mycket godare än en vanlig sladdrig sak från McD eller Max (förståeligt) och jag uppskattade den betydlligt med än jag trodde jag skulle göra.
Kan det ha varit så enkelt som att det var länge sedan? Jag gillar hamburgare, själva idén med ett stycke kött instucket i bröd med en god dressing och andra smaskiga saker på är jättebra. Ibland är genomförandet inte så lyckat, men man får välja sina matställen helt enkelt. Det kanske är lite som med lördagsgodis, semlor och kräftpremiären? Att det man inte äter så ofta, hinner bli sugen på och längta lite efter blir så mycket godare?
Jag var helt ärligt jätteorolig för att magen skulle spåra ur igen, det var ost på burgaren och friterade pommes, en majonnäsdressing och dessutom coleslaw vid sidan. Men magen uppförde sig. Inga kramper. Det är väldigt binärt det där, antingen går det bra eller så blir det katastrof. Det finns inga mellanlägen helt enkelt. Inga "småkramper" om man äter bara lite för mycket. Det är antingen bra eller smärtsamt.
BILD: Nästa års stora utmaning, 100km i augusti.
Jag får nog anledning att fundera mer över sådant framöver, grundträningen blir lite lidande av tävlingen under luciahelgen men det är inget att göra något åt. När jag väl kommit in i rutinen igen kommer jag få fundera på det där med matordningen, träningen framöver och hur jag ska hinna med helt enkelt.
Tävlingen ja, det är Personliga rekordens tävling i Växjö. Tävlingen arrangeras 13-14 december 2014 i Telekonsultarena av Växjö AIS, och jag ska alltså springa i 24 timmar. Så många varv på banan som man hinner på 24 timmar. Jag borde kunna komma längre än 10 mil, förhoppninsgvis. En avlägsen, framtida dröm är 24 mil på lika många timmar men dit är det mycket mycket långt.
Men jag säger som Gunde: Ingenting är omöjligt!
Gillar
Kommentarer
-
Du har ju nyckelorden i din text. " För den mesta delen lever jag ganska sunt. " Det är nog vad allt handlar om egentligen.. Önskar en fin helg.
-
Jo, "för det mesta" får man väl vara rätt nöjd med. Jag vill gärna ha mitt lilla utrymme för sådant som burgare, glass och choklad. Ädelost på pepparkaka. <3
Skulle vara bra ledsamt om man inte fick äta något av det där, alls. Totalförbud får mig att spåra ur helt, men jag kan vänta och vara otroligt tålamodig om jag bara vet att det inte är förbjudet åtminstone. Lite knepigt det där, men tålamodet finns om planeringen är någorlunda.
Tack det samma Eleganz! -
Ja men så är det väl. Man kan äta allt, men inte alltid eller hur mycket som helst. Och en geggig burgare en gång i halvåret är verkligen gott. Och helt okej om man lever på alger och groddar etc dessemellan. ;-) Skulle jag tro.
Och skööööönt att magen inte protesterade mot ko-lslawen och det andra laktosiga och feta. Mage som inte gillar läget kan verkligen sätta käppar i hjulet för allt som är kul.
Och HURRA för LadyG som springer länge och långt! Snacka om uthållighet. Jag kan inte ens föreställa mig. Så imponerad! Och av 100 km likaså! Du är och förblir en inspirationskälla! :-)
-
Jag tror, nästan helt säkert, att det där "inte jämt" gör det till en godare och roligare upplevelse än om det blivit vardagsmat. Som filé. Äter man det dagligdags är det inte så festligt.
Det är lite småtråkigt att behöva spana efter toaletter medan man planerar maten, bara utifall att de drällt en massa gojs på maten magen inte gillar. Men så är det, så då får jag anpassa mig. Nstan säkert är det fettet för äter jag 2 stora avokado får jag samma effekt, då blir magen rejält grinig.
100km är gruvligt långt vet jag nu. Första gången visste jag inte vad jag gav mig in på, så nu är det med berått mod jag kastar mig över distansen. Nervöst? Som bara den!!
-
Likadant med Schvarzwald-tårta. En gång vart femte år är smaskens. Varje dag - GÄCK! :-)
Du har alltså såna där fettavstötningstabletter naturligt i kroppen. Kan ju vara både bra och inte. Men då funkar inte "lite fetare, lite godare" på dig m a o. Eller din mage i alla fall.
Hur tänker du när du ger dig i kast med 10 mil. Är det en mil i taget, eller distansen, du har i skallen? När jag tycker att jag ska springa långt så tänker jag i procentsatser. Konstigt nog så känns det kortare än om jag tänker i meter eller km. Hjärnan är bra lättlurad. Min i alla fall. Så smart och så blåst
Lite nervös är ju bra att vara. Och visst är du bättre rustad den här gången än förra? Och jag ligger lätt tillbakalutad i soffan och följer dig på datorn och står längs varje raksträcka och gör vågen och hejar :-)
-
Nej, lite fetare blir snarare mer smärtsamt bara. Men lagom, då är det finemang. Om jag lyckas balansera på gränsen till det förbjudna :-)
Jag tänker varv, ett varv är 7 937m och vi i 100 km-klassen inleder med en slinga på 4,7 km och springer sedan banan tolv varv. Så första snutten är uppvärmningen, den ska avsiktligt gå sakta och lugnt. Sen betar jag av ett varv i taget, och försöket låta bli att tänka på att 5 varv är ett marathon och då har jag 7 varv kvar. Ett varv får i alla fall inte ta mer än en timme och 18 minuter, det är det jag har att förhålla mig till. Håller jag mig till 1 varv per timma har jag marginaler för att äta, gå på toa, fixa med utrustningen och stanna för massage. Den marginalen kan mycket väl behövas på slutet, särskilt om jag måste börja gå. Då rinner tiden iväg fort., 15 timmar har man på sig som mest.
All pepp och stöttning är otroligt välkommet!!! :-)
-
Nu har matten slagit slint i skallen på mig. Jag kan inte räkna så långt som 100 km och 15 timmar tror jag :-)
Vilken planerad sluttid kommer du att lägga upp dispositionen utifrån, tror du? Eller det är kanske bortitok för tidigt att prata om... Och - lyckas du hålla dig från tidsstressen/-pressen?
Ett tocken däringa lopp är verkligen inte enbart en fysisk topprestation, utan också mental. Så jäkla impad av att du bara kan komma på tanken :-) *gör vågen för tanken*
Det vet du ;-)
-
100km på 15 timmar blir 9 min/km (6,67km/h) men det är nonstop. Vill man kunna stanna någon gång under de 15 timmarna måste man röra sig fortare.
Har en vag idé om under 14 timmar, det är det jag kommer att träna för men sen får jag se hur det går med träningen. När Stockholm marathon varit i månadsskiftet maj, juni vet jag mer. Då börjar jag kunna urskilja hur jag ligger till.
Utan den mentala biten är det omöjligt att klara 100km, spelar ingen roll hur vältränad man är eller hur snabbt man springer milen, eller ens maran (42km). Efter maran har man en mara kvar, och då har man fortfarande nästan en halvmara innan man kommer hem.
Psyket är det som tar mest stryk av distansen. Dipparna kommer och går, man blir trött och ledsen. Då gäller det att ha positiva tankar att tillgå. Och styrkan att orka ta sig i kragen, göra sig glad igen och mala på.Det är det ultralöpning egentligen handlar om, det mentala.
-
Ja, nu inser jag verkligen hur tuff den mentala biten måste vara. Jag tror att jag skulle bli förbannad också. Och reta mig på folk runt omkring och tappa fokus. Så ditt påbrå kommer väl till pass här, väl ;-) Jag har ju tattarblod i ådrorna. Hetlevrat och rastlöst. Kan det vara så att det till stor del beror på vilken personlighet man har som till stor del påerkar hur framgångsrik man kan bli i en löpardisciplin. Eller åtminstone avgöra hur kul man tycker det är?
Nu när jag hade ställt den frågan så insåg jag genast hur korkad den var. Det är klart att det gör. Men tänker också vilken tur jag hade som inte visste ett skit om löpning när jag satte igång, utan bara gjorde det som kroppen och knoppen blev glad av. Och undrar hur många som börjar med löpning som lägger av för att de inte riktigt hunnit hitta sin grej, liksom. Hur snabbt i din karriär visste du att det var Ultra?
-
Det gäller att klara av att ta folk som en pepp, alla tillrop och "heja heja" som energitillförsel. Inte låta negativa tankar stjäla energi. Det kan man träna sig på, det är bland annat det jag tränar på när jag springer andra lopp.
Visst är det till stor del personligheten som avgör, jag är inte så snabb men jag är förskräckligt envis så ultra passar mig. Kan tänka mig att en mer energisk hetlevrad person tycker bättre om snabbare distanser där man snabbare får veta hur det går, vad det blev av träningen och mödan man lagt ner.
Tyvärr är det alldeles för många som inte hittar sin grej alls, utan tror att löpning inte är för dem. Men löpning är för alla*, det gäller bara att hitta det man tycker är kul. Springa i skogen, obanat? På grusvägar, asfalt? Kort, långt, ultralångt? Snabbt, sakta? Platt, backigt? Det finns så många varianter, så många olika sätt att det nästan garanterat finns en grej för alla.
Jag gick från 0 till marathon på under 6 månader när jag började med löpning, och mindre än ett år från start till ultra så jag tror inte jag ens tänkte på att det kanske inte skulle gå. Jag visste att jag ville springa långt, och var nyfiken på hur långt jag kunde komma mest :-)
Det där med "måttligt" och "lagom" är sällan använda ord här hemma ;)Men hur ska jag veta att jag inte kan om jag inte har testat?
* Med förbehållet då att man inte har en fysisk anledning till att man ska låta bli löpning, tex brutna ben eller någon kronisk sjukdom som blir sämre av löpning.
-
Hamburgare är jag svag för. Riktiga hamburgare. Inte sladdriga musse pigg-burgare från dussinkedjorna.
Däremot behöver man inte moffa i sig av pommesen och de andra tillbehören hur som helst!
Är riktigt imponerad av din 24-timmars tävling framöver. Själv har jag tagit ett mycket blygsammare beslut vad jag ska göra tävlingsmässigt under 2015.
-
Men just så.Jag trodde inte att löpning var för mig. Harva metrar på asfalt bland tusentals människor. Varav den första skulle ligga ett par mil framför mig och jag aldrig skulle kunna komma om. Vad vore det för mening med löpning om man inte kunde vinna?
Eller var tvungen att ha tusentals x 2 armbågar PLUS deras släktingar runt sig.
Det var vad jag trodde löpning var. Och fasade och värjde mig inför bara tanken på att jag skulle kunna känna mig hemma i det. Burr!
Sen hittade jag mjukstigen i skogen. Och uppförsbackarna med rötter att sätta tårna i. Och stenarna att ta små skutt över. Och lunken på löpbandet (som jag konstigt nog älskar - trots monotonun. Eller tack vare, kanske), Inte en människa. Och så långt och fort jag ville. Och där var min löpning.
Det är fortfarande de där två km mjukstig som är moroten. Och just de är värda när det är tungt i storgruset och lervällingen och att ta sig förbi pratglada snälla grannen. Mjukstigen. Nästa steg för mig blir nog off-mjukstig :-)
Men vilken jäkla grej! Jag minns att du sa (eller skrev) att första springstegen kom av sig självt. Och att älsklingen din sprang med, som support och bejakare. Och sen sprang du din första mara bara sex månader efter det? Snacka om JärnLady! Har du hört om grodan som kom hela vägen upp? Den som var döv?
Ja synd, kan jag tycka ibland, att det snackas så mycket om löpning och att det blivit en hype. Risken är att alla tror att löpning är det man håller på med när man gör som totalmaximerade 23-åriga killar. Tänk om samma sak skulle gälla matlagning. Om man inte kan slänga ihop en sån där mördegsrulle med oxfilé i som Gordon Ramsay gör... (Nu kom jag på't - Wellington) Ja då är det ingen idé att ge sig på pannkakor eller pulled beef heller.Typ :-)
Jag tror ju att jag kan allt, men inte inte har lust med allt. Slalom, t ex verkar onödigt och dyrt ;-)
-
Tolwyn, nu blev jag nyfiken! Vad ska du göra nu?!
Bummlan, nej den om den döva grodan har jag inte hört, berätta snälla!
Det är en jättebra morot att ha framför sig, en mjuk och skön stig att längta till. Dofterna, känslan. Sånt som gör en lycklig!Förstår precis hur du menar! Men det vore synd om löpning förminskades till att bara vara full sprutt hela tiden. Då missar man ju allt det andra! Men när unga killar snackar är det ofta så, full fart, maxvikter och så.
-
Nja, jag har väl kommit till insikt att jag inte får någon hunger att utveckla min löpning om man inte tränar inför något.
Således har jag tänkt mig en väldigt blygsam tävlingssäsong bestående av:
Slutet på maj: Linnealunken, drygt 5 km. Lokalt motionslopp och lagom att knäcka nummerlappsmödisen på ;)
29 juli: Kalmarmilen
22 augsti: Nattloppet i Kalmar
Slutet på augusti: Acticmilen, ännu ett lokalt motionsloppKommer säkert några fler motionslopp inom lagom pendlingavstånd som jag kan åka på om jag så känner men min plan är att bygga kondition, vana och trygghet i min roll som löpare och få den kontinuitet som behövs i min träning och därefter har jag som långsiktigt mål Malkars Halvmaraton i Kalmar 2016, alternativt hitta något sent 2015 beroende på hur jag svarar på träningen.
-
Åh vad spännande!!! Nummerlappseffekten, medtävlare, stämning! Vad mycket kul du har framför dig att uppleva! :-)
Spännande! :-)
Logga in för att skriva en kommentar.