Jag är fåfäng
Efter Klaraelvs inlägg började jag fundera lite på det där med återkoppling i vardagen och att vara i nuet. Jag kom ganska snabbt fram till att jag olyckligtvis verkar vara en "hälsan tiger still"-typ. Beröm är jag ganska dålig på att ge, även om jag tänker det ganska ofta.
Men att tänka snälla saker gör inte personen det berör någon skillnad. Jag borde bli bättre på att lämna den där kommentaren, istället för att bara tänka den. Ser jag att kusinen har en snygg tröja på sig kan jag ju faktiskt säga det. Eller säga att den där tröjan satt snyggt på dig, eftersom jag vet att min kusin behöver uppmuntran för att fortsätta ta itu med sin vikt och jag vet att utseendet är en viktig del i det.
När jag tränade för 100km-tävlingen såg jag inte själv något annat än prestation. Jag såg inte hur snygg kropp jag fick av träningen, för jag var så fixerad vid att prestera. Det kan jag ju ångra nu, för jag trivdes i den kroppen och inte bara för att jag kunde springa både länge och fort. I efterhand önskar jag att jag hade uppskattat vad jag hade lite mer.
De komplimanger jag fick fäste jag inget avseende vid, eftersom jag inte såg vad jag hade. Jag fick min beskärda del av positiv uppmärksamhet, men jag hade förstås tankarna på nästa lopp och inte i nuet.
Bild: Den där jackan kommer jag inte i idagsläget kan jag meddela.
Jag är fåfäng helt enkelt. Jag tyckte om att gå omkring i kort kjol och visa benen, solbruna och med långdistanslöparens stenhårda men inte svällande muskler. Jag tyckte om att ha mina figurnära klänningar som smet åt kring livet och visade timglaset. Jag trivdes.
Jag är också lite efterklok, för det är i efterhand jag inser det.
Så om någon säger "men vad snygg du är!" så blir jag förstås glad, inte enbart för att de visar prov på god smak. 
Det är dessutom den här gången en bekräftelse på att det jobb jag lägger ner på min kropp, all träning, all eftertanke vid val av kost och så vidare faktiskt gör skillnad.
Alla timmarna i gymmet, i löparspåret och vid Matdagboken gör skillnad.
Ja, jo jag tränar för att må bra primärt. Men man kan ju ha fler än en motivation, och det väldigt subjektiva "vara snygg" är inte helt förkastligt det heller. 
Bild: De där jeansen och kavajen kan jag, än så länge, bara drömma om att få på mig.
För mig är det en bra motivation att se de där bilderna, påminna mig om hur det var och hur jag såg ut. Det där är jag, inte alls särskilt länge sedan heller.
Målbild.
Det kan bli jag igen. Jag vet hur jag tog mig dit förra gången, genom löpningen, så jag tar samma väg en gång till. Ha roligt, spring mycket, ät eftertänksamt och försök att inte fuska med styrketräningen.
Jag lägger till uppskatta det du har till den listan, och försöker lära mig ta en komplimang med den där raka självsäkerheten som jag ser hos vissa. De ler och säger tack. Inte förvånade. Som om det vore självklart, klart de är snygga. Så där som jag svarade när någon säger att jag sprungit bra. Självklart uppskattande, tack. Leende.
Och så ska jag tala om för mina nära och kära att jag uppskattar dem, och försöka bli bättre på att tala om det för dem lite oftare även i fortsättningen.
Jag var nära att fortsätta in i ett resonemang om attraktion och kärlek, eftersom jag lite ytligt så där är attraherad av min hjärtanskär på ett rent fysiskt plan. Jag tycker han har världens sexigaste rumpa. Ytligt, jajamen. Det är inte det enda jag älskar hos den mannen, så även om det kommer en dag då den rumpan är ett minne blott så finns det så oerhärt många andra dimesnioner av honom att upptäcka och älska att det räcker för flera livstider.
Men det ger mig också den yttre motiovationen att ta hand om mig. Inre har jag redan hittat, jag har mina egna skäl att gå ner i vikt. För min skull. Men jag hittar också för mig legitima yttre skäl.
Utan att scrolla bakåt i texten nu kan jag inte riktigt komma ihåg var jag började, men hela texten slutar i alla fall i ett massivt
Gillar
Kommentarer
-
I mångt och mycket mina tankar (minus långdistans
) Jag har själv inte insett att jag nog kommer att bli fåfäng, jag är inte där ännu, men det kommer nog nu när man börjar få kommentarer. Du var jättefin i dina kläder, synd att du inte riktigt uppskattade det när du var där, men du kommer dit igen och då ska du njuta av att ha en fungerande och snygg kropp. Jag har nästan inga kläder som passar mig längre, allt är jättestort, tur att skärp finns. De enda kläder som jag köpt nytt har varit träningskläder inkl sportbhar och trosor. Jag avvaktar med att köpa tills jag omformat kroppen så nära som det är möjligt mitt mål, jag kommer nog vara tvungen att köpa något på second hand eller prova en loppis enl Bellas rekommendation, för att inte snart stå med rumpan bar.Nu när jag uppfyllt alla hälsomål så har jag bara estetiken kvar, det är för mig ett sätt att hålla fokusen uppe. Önskar att jag klarade av att springa (har varit ut och provat i skogen men men det var bara att gå istället), det tar för mycket på mina leder, annars hade jag kunnat ha ett lopp som ett mål.
-
Vissa är stolta över målningar de gör, eller över sina vackra trädgårdar. Lite så är det, kroppen är min att forma och skulptera med kost och träning, och om någon mer än jag tycker det är snyggt blir jag jätteglad
När jag är tillbaka där igen ska jag vara mer medveten, i nuet. Inte bara tänka framåt på nästa lopp, på nästa personliga rekord.Förstår att du inte vill byta garderob, jag är likadan, fast åt andra hållet. Jag kan inte vänta på att komma i mina kläder igen! Det enda som passar är bisarrt nog träningskläderna men det kan bero på att jag aldrig kastar ett träningsplagg, och jag har plagg kvar sen jag började träna en gång i tiden. Då var jag inte heller en sylfid
Det gäller att hitta motiovationen där man kan, och kan man inte springa så kan man garanterat göra något annat. Lyfta visst tungt, även om knäböj kanske är uteslutet om det gör ont i knäna så kanske det finns andra kul övningar du kan persa i? Eller så persar du i rodd, se hur långt du hinner på 10 minuter och se om du kan klå det nästa vecka
-
Japp, jag kör med vikter och ökar på eftersom, knäböjen har jag fått lägga på hyllan, men inte för knäna, utan jag blir så yr när jag får upp stången på axlarna, vet inte om jag kommer åt en nerv, eller om det är blodtrycket som spökar. Kör marklyft och benpress i maskin istället. Marklyftens första mål är att lyfta min egen vikt, det ska inte vara så långt kvar. Mmmm rodd ska jag använda mig mer av, inte bara en km uppvärmning.
Okie, du har behållt träningskläder, jag har börjat sortera ut mina från lådorna, men jag kanske ska sätt dem i en kartong och spara. Nä, det är som att säga att jag ska gå upp igen, och det har jag inte i mina planer. Bäst hade varit att ha någon att ge dem till, eller så får det bli röda korset.
-
Oj vad läskigt!
Råkade ut för det med marklyft, skrämde mig rätt duktigt så jag har inte riktigt vågat köra det sedan så jag förstår dig! Det vore läskigt att rasa med en massa tunga vikter, särskilt om man har dem på axlarna! *ryser*Jag behöll alltihop av nostalgiska skäl, jag är en sucker för memorabilia och en veritabel ekorre dessutom
-
Jag vet inte hur jag ska få tllbaka övningen på programmet, för ärligt talat är det en av de två bästa övningarna, men jag tänker inte stressa, jag får testa längre fram med smithen och med mindre vikter
-
Jag är rädd att jag inte kan ge något bra råd egentligen, jag är ju nybörjare så det skriker om det. Är det en nerv kanske det kan hjälpa med den där kuddmojängen jag sett på gymmet men jag tycker den är obekväm, jag har aldrig fått till tekniken med den. Jag föredrar att ha stången på axlarna, ganska lågt och så drar jag bak axlarna så att det liksom blir en liten kudde mellan skulderbladen som stången ligger på, om du förstår hur jag menar? Den trycker inte på några kotor då, jätteskönt att slippa när man börjar ta lite vikter att tala om
Smithmaskinen, där har du en maskin jag ännu inte bemästrar! Jag har en tendens att börja kämpa med den, jag kan bli jätteosams med den för att jag inte får göra som jag vill
-
Jag har provat med rullkudden, men det hjälper inte, men du sa något här som jag ska testa, jag ska försöka lägga den längre ner på ryggen, då kanske jag slipper att den tar i nacken och någon ev nerv. Jag får försöka nästa vecka något av passen, vill helst ha en riktig vilodag innan jag försöker. Känns allvarligt lite frustrerande, för jag har ju tidigare haft hyfsat med vikter på stången och nu är 40 kg för mycket när den hamnar på nacken. Men testen får bli i smithen, en säkerhetsåtgärd om rullgardinen skulle komma.
-
Förstår det, det skulle jag också vilja om jag ska testa marklyft!
-
Ok för att det är kul att se så snygg ut som möjligt men när utseendet blir huvudmålet för ansträngningen tycker jag att man riskerar att hamna fel – det häftiga för mig var ju vad du klarade av när din prestanda låg på topp. Att det dessutom ger en snygg kropp är mest grädde på moset. Eller kanske inte, på Play ligger just nu en finsk dokumentär om bikini fitness - "Strävan efter det perfekta" som jag tyckte var intressant eftersom målet där verkligen ÄR den fysisksa uppenbarelsen, men det kräver en otrolig massa träning. Samtidigt som det i målarbetet ingår en massa skumma saker - silikonbröst, lite fillings i fejset m.m. inte så hälsosamma åtgärder på sikt.
Just nu är en snygg kvinnokropp detsamma som en vältränad kvinnokropp till skillnad från andra tider i historien då en vacker kvinnokropp haft helt andra ideal. Bekräftelse är kul, men jag jobbar på att min kärna ändå ska vara grundad på mina erfarenheter och kunskap så att jag kan vara trygg även då bekräftelsen från omvärlden uteblir. Jag anser att den som tror att det är lätt är aningslös.
Sedan tänker jag också att jag inte har någon vana alls att söka bekräftelse för mitt utseende eller för min ekonomiska status, har inte lagt någon större vikt vid det, troligen för att jag är "vanlig" – varken ful eller snygg varken fattig eller rik.. Jag söker nog bekräftelse för mina fysiska och mentala prestationer och för min sociala förmåga, där tror jag att jag liksom kan påverka mer.
-
Just där och då var jag varken nöjd med det jag hade (jag kunde inte se att jag hade en vältränad, proportionerlig kropp) eller det jag presterade (jag tyckte jag borde kunna mer) men jag förstår hur du menar. Samtidigt har jag aldrig varit den som fått speciellt mycket komplimanger, under större delen av min uppväxt var jag ganska rund, definitivt överviktig. De kommentarer jag fick om utseende då var allt annat än värmande. Så när jag nu äntligen jobbat mig till något som får folk att gapa och säga wow (oavsett anledning) så ser jag inget fel i att slicka i sig det och vara stolt, för det är jag som jobbat mig till det helt själv.
Logga in för att skriva en kommentar.