Jag ger mig inte
...men det kan ta lite längre tid än jag räknat med att komma i marathonform. Särskilt som jag antagligen gått tillbaka upp det jag kämpade för innan, men jag tyckte förfärligt synd om mig faktiskt. Trillar jag dit gör jag det med besked. Men det är inget som säger att jag måste stanna där, i diket.
Men tills läkaren sagt att det är ok törs jag inte träna ens i smyg, så jag inser att det blir mer och mer omöjligt att hinna i form till oktober. Jag har missat för mycket för att det ska vara rimligt att tro att jag ska hinna till början av oktober. Så jag anmälde mig till 2022 medan det fortfarande var massor av rabatt.
Till maj 2022 däremot är det inget omöjligt, om man börjar nu. Lägga grunden, långsam upptrappning med löpning och styrketräning omvartannat.
Till maj 2022 ska det gå, då är jag säkert vaccinerad också och törs åka utanför kommunen utan att känna mig som en bandit.
Bild: Morfar och barnbarnet Mathias, kan man bli annat än glad över det leendet?
Barnbarnet har muntrat upp mig, även om jag inte orkat vara med som jag ville. Så trött man blir av att ha ont. Jag var nu inte en högenergisk person redan från början, vårtröttheten hade precis börjat lägga sig när det här slog till så jag har gått kvar i min tröttdimma kan man säga.
Den får gärna lätta nu, dimman.
Bild: Svärsonen och barnbarnet Mathias, studerar den nya leksaken. Dino är superintressant!
Paulas farfar och hans sambo skickade lite leksaker, de kan ju inte komma och hälsa på som de hade velat så de följer på håll vad som händer. Mathias, Paulas systerson, har de aldrig träffat och de har inte fått träffa resten av familjen här nere än. Coronan slog till innan vi riktigt hann med allt sådant.
Det är mycket som inte är som förr. Som kanske inte blir det igen heller.
Bild: Skolavslutning nu för tiden, för vuxenstuderande. Slutmingel i Meet, fungerar förvånansvärt bra.
Jag antar att det är så där för ganska många, det är vid en dator eller laptop vi ses och träffar nya människor nu. I verkligheten håller vi oss bakom våra masker, på avstånd och avvaktande. Svensken som redan från början var så lättillgänglig har tagit ytterligare ett steg i evolutionen bort från all social interaktion.
Det började med telefonerna, som alla går och tittar i. Airpods för att stänga ute alla ljud.
Och nu videomöten, så vi ska slippa folk i verkligheten över huvudtaget.
Bild: När man är 8 veckor är man alltid glad verkar det som.
Till slut kom ändå Mathias farfar på besök, och hade en present med sig.
Nu vet jag inte om jag tycker att en valp är en bra present, ens om det är två hundintresserade som pratat om att skaffa hund en dag. Men jag ska inte lägga mig i och Leia, en 8 veckor gammal schäfer-golden-korsning, är den som är mest oskyldig av alla.
Hon är dessutom en väldigt godmodig, lugn och trevlig liten valp. Förfärligt lättlärd. Hon lärde sig efter första besöket att den man får mat av är jag (det var jag som plockade fram grejorna åt henne) och den man får leka med är Paula. Hon reagerar inte ett dugg på att jag tar maten för henne medan hon äter, hon ser bara lite förvånad ut. Katterna tittar hon inte ens åt, hon verkar inte inse att de finns fastän jag lät henne vara på alla ställen där katterna verkligen doftat in sig.
Katterna har åtminstone slutat borsta upp sig. Alltid nått.
Bild: Leia är så liten att hon snabbt blir trött, då är det tur att hon är så liten att hon kan åka i korgen under barnbarnet.
Om det inte skulle fungera med hunden kommer Paula att bli förkrossad, för hon älskar den där hunden redan. Hon klappar, pratar, leker och vill promenera med henne precis hela tiden. Både Paula och valpen är helt slukörda efter ett tag. Jag tror inte riktigt det var så Mathias farfar hade tänkt sig det.
Jag är för husdjur i alla hem där det går, men jag är också för att man ska få välja själv. Men nu är hon hos dottern, då gör vi vad vi kan med det vi har antar jag. Vi hjälper väl till med det vi kan, men det är ju inte vi som bär huvudansvaret.
Bild: Paula fick också ett gosedjur av farfar. Det gosedjuret ska förstås med i sängen också, om man vill att hon ska sova.
Jag tror Paula samlar på gosedjurskatter. Hon har en ganska rejäl samling nu, och alla ska ligga i sängen.
Snart får inte hon plats. Vi kommer att få byta säng, inte för att hon växer utan för att hennes samling gosekatter växer!
Bild: Iris, som låter sig klappas tidigt på mornarna när hon är för morgontrött för att orka bry sig.
Katterna är på det stora hela taget riktigt duktiga, de har slutat hantera valpen som om det vore ett köttätande monster och tittar avvaktande på håll. Inga stora gester, inga yviga svansar. Det är bra.
Det hjälper säkert att Leia är så liten, jag tror katterna förstår att hon är bebis.
Ska vi kunna vara hundvakter någon gång är det säkrast att börja vänja alla djur vid de nya bekantskaperna nu, medan Leia är liten och katterna känner sig någorlunda i övertag. Väntar vi kommer det inte att gå, tror inte jag.
Makens allergi håller sig i schack, men än har mötena varit korta och ute. Det kanske blir annorlunda om hunden faktiskt stannar inne någon längre stund.
Bild: Allexis, låter sig bara klappas ibland.
Paula får klappa katterna om hon närmar sig dem försiktigt, och det vet hon. Hon är snart fyra och har redan blivit jätteduktig på att närma sig djur med små bokstäver och långsamma rörelser. Även grannskapets katter som går ute låter sig klappas, även om några av dem ser lite hoppiga ut.
Jag får ta en runda och se hur det överlevt i trädgården i min frånvaro, jag har inte orkat eller haft tid känns det som. Eventuell har jag en massa dött att ta hand om. Men då är det så, det är livets gång.
Sköt om er!
Gillar
Kommentarer
-
Tack för detta - mycket kärlek, omsorg, ömhet men också saknad och besvikelse i din text. En härlig och samtidigt ledsam läsning på samma gång.
Visst är livet förunderligt. Det går upp och ner under samma dag, ja under samma stund ibland och man behöver hela tiden anpassa sig - oberoende vad det handlar om. Anpassning är utmanande, speciellt då det handlar om att behöva ändra på olika faktorer i förhållande till det man brinner för, har vilja till och verkligen skulle vilja att är möjlighet.
Jag håller tummarna för 2022 och dina chanser för en ny lååååång runda! Jag tror på dig!
Kram och många pepp!
-
Tack för att du delar med dig LadyG, inte lätt att se allt fint när det är dimmigt. En dag i taget som jag brukar säga, önskar dig avkoppling och välmående.
Ser också fram emot 2022 
-
Här i Stockholm är alla diken vattenfyllda efter gårdagens skyfall, så jag försöker passa mig för att inte hamna där
-
Det är verkligen inte kul att det man hoppats kunna göra inte går. Jag vill själv kunna träna till ett maraton men just nu säger kroppen allmänt nej till träning men även innan sa knät stopp lite för tidigt för att klara en så lång sträcka. Men jag hoppas kunna komma igen och få till ett maraton nästa år, kanske ska se om jag kan köpa en startplats för friskvårdspengarna. Vi får peppa varandra till att lyckas. :)
-
till dej
-
Tack MAS63, ja ibland går det upp och ner samtidigt det är bara att åka med!
Tack Johan, jag hoppas jag får bra besked från läkaren idag. Det är så långt jag vågar tänka.
Gittan52, ja dottern delade något om det, det var fasligt vad mycket vatten som damp ner på en gång! Man skulle ju kunna tycka att Stockholm, som trots allt är byggt på en massa öar, skulle kunna hantera regn men det verkar lite skralt med det
Ja det gör vi lflickan, på't igen bara! Det är bara att kämpa!
Tack pralin! Detsamma till dig!
-
Så fin läsning och så fin din inställning är till den nya fyrfotade familjemedlemmen!! Den ser ju dessutom väldigt gullig ut! Roligt att Paula och den trivs ihop, de kommer att busa tillsammans framöver.
Jag håller med om att det var en avvikande present men utgår från att de var tillfrågade innan annars väldigt vågat!!
Skönt att du börjar känna dig bättre och kan tänka framåt!!
-
Tack Tita, nej de ver inte tillfrågade, svärsonens pappa dök upp med en bil full med foder och en hund helt otippat och oförberett. Men nu är det som det är, vi får göra det bästa som går.
Logga in för att skriva en kommentar.