Jag skapar
Varför jag valde just henne vet jag inte. Jag är ingen stor fan, jag älskar inte det hon gör och är inte omåttligt imponerad av hennes prosa. Men ändå valde jag hennes ansikte för porträttmåleriet, istället för något av alla anonyma ansikten, på kursen.
Så mycket lättare det hade varit om jag valt ett ansikte ingen känner igen, en okänd. Så fint, hade alla sagt och sett imponerade ut. Nu helt plötsligt är det någon de känner igen, någon bekant. Då blir alla plötsligt konstkritiker, och det är helt i sin ordning antar jag. Det var kanske därför jag valde att måla Kerstin Thorvall. Jag ville inte ha den lätta vägen eller det enkla berömmet.
Bild: Det svåraste är kvar, munnen. Scarfen och tröjan kan jag alltid improvisera.
Utveckling, har jag sakta lärt mig, sker när man lämnar sin komfortzon. Ger sig på det man tror att man inte kan, försöker mot alla odds. Kommer man bara en bit på vägen är det fortfarande längre än du skulle kommit om du aldrig försökt.
Det var så jag blev ultradistanslöpare, jag visste inte att jag inte kunde och ingen försökte hejda mig. De svåraste gränserna att överträda, de svåraste reglerna att bryta är de man internaliserat så pass att man inte ens vet att de är där.
Jag fick höra i årskurs tre att "Musik är inget för dig" och fick ledigt på musiktimmarna av kantorn. Kantorn älskades av alla och jag var nio år och ett yrväder vars dröm om att kunna spela piano grusades av den frireligöses egenmäktighet och självrättfärdighet. Det var nog där jag förlorade min barnatro och tillit till vuxenvärlden.
Jag lärde mig gitarr, piano och sång med tiden. Lärde mig harmonier, andrastämma och tonsättning. Förstod att tilltaget, att skicka bort mig, var hämnd för något mellan hans släkt och min. Något jag inte vet något om eller orkar bry mig om. Det är förlorat i dimman, låt det stanna där.
Jag ryggade länge för sådant som varit min mors domäner. Jaktskytte, som jag excellerade i som tonåring. Måla i akryl eller olja, som jag nog är minst lika skicklig som min saliga mor. Det är lätt att backa när ens mor kallas "Dimmornas drottning" för sina landskapsmotiv i dimma.
De sista förbjudna zonerna, de sista heliga korna ska falla.
Mamma har varit död i femton år. Hon var aldrig en bra mamma, men en god vän. Alla älskade henne. Hur kunde de inte göra det? De såg inte det jag såg. Levde inte med hennes baksidor. De var inte försvarslösa mot hennes infall, nycker och ignorans. De kunde sovra, välja och vraka. De kunde gå hem när hon blev för mycket.
Jag kommer aldrig att bli min mamma, det har jag förstått efter många års strävan att undvika henne. Men genom att undvika henne har jag undvikit en del av mig själv. En färg på paletten har legat orörd. Jag kan inte bli min mamma, eftersom jag delvis bär på pappa också.
Jag är min egen färg, sprungen ur två andra.
Så nu målar jag.
Tillslut.
Gillar
Kommentarer
-
Så härligt LadyG! Att prova nya saker är väldigt utvecklande, blev inspirerad här. Ha en fin söndag! ☀️🤗
-
Tack det samma Johan, jag sitter i valet och kvalet om jag ska försöka göra Kerstin klar eller om jag ska skriva något. Att den skapande ådran börjat bulta igen är ett gott tecken. Det är bra, det finns inget utrymme för kreativitet om man är utmattad eller deprimerad. Törs hoppas att höstmörkret dragit vidare för den här gången, nu när jag hör musan viska igen.
-
Det är ett mycket gott tecken, gör vad du känner för och fortsätt ha kul 😀
-
Tack snälla 🥰
-
Nu är Kerstin klar. Möjligen gick hon upp lite i vikt jämfört med förlagan
-
Wow vad bra det blev, verkar riktigt kul det där. Snyggt jobbat!
-
Tack
För att vara min fjärde tavla, jag har bara gjort två fjärilar och en katt innan dess, så är jag rätt nöjd
Senast uppdaterad 26 oktober 2022 12:33
-
Ser fram emot att se nästa med, ha kul!
Logga in för att skriva en kommentar.