Jösses säger jag bara!
Vi kollade på EM-finalen för U-21-laget och det var så spännande att jag höll på att smälla av. Jag undrar om jag hade haft högre puls, om jag hade kollat av med Garmin just då? Det får vi aldrig veta, det jag fick veta däremot är att jag fortfarande är fullt kapabel att tappa uppfattningen om hur mycket jag ätit och vad, medan jag tittar på TV.
Hoppsan. Snabbt fånget, snabbt förgånget får man väl hoppas. De där extra kilona är nog vätska, men det är ju inte riktigt bra att jag gjorde så där det första jag gjorde.Men det ar så fruktansvärt spännande, och jag ville så hemskt gärna att killarna skulle få vinna. De kämpade ju så bra, de sprang och sprang och sprang. De jobbade, de slet och de offrade allt för laget. De täckte upp för varandra, tog hand om bollen när de fick den och försökte verkligen. Det omöjliga laget.
De skulle inte ens gått till EM, de halkade in i slutminutrarna av sin match. Turmål i slutminutrana. Tur? Eller bara jävlar anamma (det är vad jag tror). Hur många matcher har jag inte kollat på med U-21-laget, där de hamnat i blåsväder men där de kämpat sig tillbaka och gjoprt stora saker?
De har tron på sig själva, en idé som alla tror på och kämpar för. När alla drar åt samma håll, när alla hjälps åt och lyfter varandra, blir helheten större än summan av delarna.
Kommentarer
-
Jag är halvfinska, så för mig är det lite samma sak. Om inte Sverige är med hejar jag på Finland. Om ingen av dem är med, hejar jag på Danmark eller Norge. I brist på nordiska länder tittar jag inte alls, då är det inte intressant :-)
Logga in för att skriva en kommentar.