Karlstad 6-timmars
Helgens tävling, Karlstad 6-timmars, gick för 14:e gången men det var första gången i den nya arenan som fått sitt namn efter "Sola i Karlstad".
Tävlingen går ut på att man under 6 timmar ska förflytta sig så långt som möjligt, i det här fallet på en 200m lång inomhusbana. Det finns andra varianter på tidslopp, där man springer ute också och under längre tid.
Poängen är att man gör det man kan med det man har för tillfället, och jag utgick från min dagsform och status och tänkte att om jag ens kommer till start är det en seger.
Längsta träningspasset de senaste sju veckorna är 15km så kommer jag en halvmara är det kanonbra.
Bild: Den sedvanliga frukosten, högdensitetsbränsle för löpare med mycket salt. Dessvärre mådde jag så illa så tidigt på morgonen att jag nafsade lite på äggröran och gav upp. Nästan ingen frukost alltså.
Jag tror inte jag sovit så här illa på länge och det säger ju en del med tanke på hur rörig tillvaro jag haft på sistone.
Till och med Garmin reagerade och aviserade att "idag är en bra dag för återhämtning" när jag vaknade på tävlingsdagen 
Tack, Garmin, för ditt osvikliga stöd...
Bild: Mozartkulor som äldsta dottern gjort. Dem blev jag glad för, de är jättegoda och högoktaniga små bränslebomber. Något att se fram emot när jag sprang!
Paula och storasyster hade syskontid hemma, men jag tänkte på dem ändå när jag sprang.
Mozartkulorna gjorde mig glad, jag tror inte det hade med smaken att göra. Förvisso gillar jag choklad, men jag tror snarare det var omtanken som fick mig att bli varm och glad inuti.
Lagom stora kulor omtanke som jag kunde förvara i kinden medan jag sprang, smågnaga lite på och njuta.
Bild: Fastän vi var över 60 deltagare upplevde jag det aldrig som trångt! Den nya arenan har fler banor, gamla de bara 4.
Den nya arenan hade fantastisk ventilation, i gamla arenan brukade det kunna bli lite murkig luft efter 4 timmars löpning men här var det högt i tak och helt ny ventilation så det kändes lika fräscht efter 6 timmar som när vi började!
Efter ett tag, lite över 3 timmar kanske, började jag känna av att jag saknade salt. Maken befanns sig precis just då på MacDonalds, så han tog med sig en näve saltpåsar åt mig 
Även arrangören uppfattade att jag behövde salt och skickade en tjej att åka ockå handla, gullefjunen!
Sen hade jag salt så det räckte och blev över, socker i all ära... det vita på kläderna (syns bäst om man är klädd i svart) är inte hudavlagringar eller sockerkristaller. Det är salt, från svetten. När vattnet avdunstat lämnar det saltet kvar, som vita ränder på kläderna.
Det saltet vill kroppen gärna ha tillbaka. Vid uttorkning är det saltlösning man får i dropp, det är den lösningen (eller resorb) som man försöker efterlikna.
Jag fick mitt salt, och jag kan se på Garmins alla mätningar och siffror att det gjorde skillnad, för alla siffror blir bättre igen efter saltet. Efter det slutade kurvorna peka åt fel håll.
Jag glömde att ta med färdigblandad resorb, annars hade jag förstås aldrig hamnat i närheten av saltbristen, men jag kände igen symptomen i alla fall.
Man kan göra egen vätskeersättning också:
Recept:
1 liter vatten
2 msk strösocker
0,5 tsk salt
Koka upp vätskan och låt den svalna. Drycken kan smaksättas med två teskedar fruktjuicekoncentrat eller saft.
Något ska man ha 15 års rutin och erfarenhet till antar jag. 
Bild: På ena långsidan hade vi ett bord med förnödenheter, på andra långsidan fanns varvräningen så man hade hela tiden något att se fram emot.
Vi är bara två löpare som varit med alla gånger, men vi hänger med ett tag till!
Eftersom det var första loppet på den här banan blev det automatiskt personligt arenarekord, 31,7km kom jag och som ni kanske minns så var längsta passet 15km.
Jag mer än dubblade distansen jag lyckade springa, och även om jag inte sprang så fort så höll jag stilen hela vägen!
Bild: Jag tror jag log nästan hela tiden utom sista halvtimman.
Jag har verkligen saknat det här. Hela alltihop. Stämningen. Löparna. Gemenskapen. Ultrafamiljen.
Kanske var därför jag joggade vidare, varv på varv. Jag hade så himla roligt, jag hittade lunken som kroppen kunde acceptera och sedan höll jag den.
Puls runt 144 (79% av max) verkar vara perfekt långlöparpuls för tillfället, för det var där jag landade och det var det jag höll.
Med så lång puls finns det lite utrymme för enstaka utbrott av fartökning, som till Markoolios "Rocka på" som alltid får mig att springa fortare när den dånar i högtalarna
Bild: Nummer 63 är jag, och det där leendet limmade fast sig i ansiktet på mig den här dagen.
Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att gå, både igår och idag. Det är inte underligt att jag har träningsvärken från helvetet. Men det är en bra värk, en jag-har-gjort-något-bra-värk. Inte en aj-som-fan-värk.
Träningsvärk, till skillnad från en skada, finns det en viss stolthet i.
Jag höll mig i rörelse hela 6 timmarna, jag kom mer än dubbelt så långt som jag trodde och klarade alla mål jag föresatte mig.
Det finns ingenting jag hade kunnat göra bättre. Ingenting jag skulle kunnat förbättra.
Jag hade samma känsla i kroppen som när jag satte personbästa. Ett flyt, en känsla av att jag grejar detta. Obegripligt med tanke på att jag inte tränat löpning ordentligt, jag väger för mycket, jag strulade med kosten innan och jag har varken laddat upp eller vilat ut före loppet.
Allt jag kunde göra fel före loppet gjorde jag fel. Och det är då kroppen bestämmer sig för att prestera som bäst?
Jag kan inte för mitt liv begripa varför, det är inte ens första gången det händer, men jag tar emot med tacksamhet.
Maken körde bilen tack och lov, när vi åkte hem på söndagen. Stackarn, jag satt och somnade ideligen fastän jag försökte vara sällskaplig och prata. Jag till och med satt och sjöng för att hålla mig vaken! Det hjälpte inte att stanna och fika, semlan var god men den hjälpte mig inte att hålla mig vaken.
Paula fick presenter när vi kom hem, ett par gosedjur och nya böcker. Så hon blev strålande glad, och tyckte nog det var rätt roligt att vi varit borta ändå så hon fick köra med storasyster
Katterna förlät mig så småningom, den ena katten får ångest när jag lämnar huset och den andra blir orolig. Men när jag vaknade imorse låg de båda två på mitt ben och kurrade. Och jag mår förhållandevis bra.
Så idag är det ju min första vecka på kur igen. Jag börjar om. Det blev ju lite rumphugget förra gången.
Utgångsläget är att jag väger 90,7kg. +2,6kg upp från längsta noteringen innan jag bröt kuren. Inte så orimligt mycket som jag var rädd för.
Jag tog centimetrarna också, men jag tror inte riktigt jag kan lita på det, jag mätte om flera gånger, och låren ska ha ökat i omfång med 3cm, och stussen med 5cm!
Jag är lite skeptisk, för det är ju baken och benen jag har som allra mest träningsvärk...
Jag tar måttbandet med en nypa salt och avvaktar till nästa vecka och se vad som händer
Men nu kör vi, så länge jag orkar och får, på nya veckor kur. Detta parat med träning och fokus på att behålla fettfrimassa, och skala av fettet.
Gillar
Kommentarer
-
Vilken jädra kämpe du är!! Lycka till n med veckokuren!
-
Tack OmeLÄTT
-
Är så imponerad att du klarar av att spring så långt och länge! Bra jobbat 👏
-
Tack Nira74
Att kunna springa (långt men kanske inte så superfort) är hela anledningen till att jag vill gå ner mer i vikt, det finns knappt något skönare än att tuffa fram för egen maskin och se världen passera förbi. Man springer en bit, stannar och fikar om man hittar ett bra ställe, joggar vidare och förflyttar sig hela dagen mer eller mindre. Gärna när det är sommar, och vackert ute.
-
Imponerande ! 👏👏
-
Tack mdedm12e
-
Jösses...jag orkar inte nåt sånt. Varmt GRATTIs. Impad
Körde ni E45 så passerade ni inte långt från oss..utanför Mellerud.
Senast uppdaterad 22 februari 2023 18:58
-
Tack Bella50! Vi körde förbi Skövde minns jag, och möjligen Trollhättan? Jag satt och pluggade på vägen dit och halvsov hem så jag är lite osäker på vad vägen hette 😁
-
Då passerade ni inte oss.
-
Maken småler åt mina geografikunskaper nu, vi passerade möjligen skylten mot Trollhättan men inte samhället i sig
Samhället jag tänkte på heter Mariestad Det är tur att det inte är jag som kör ibland
-
Ha haaa...nu kom minnet ifrån vårt första möte på Karla cafe' i Stockholm upp...hur du skulle springa hem efteråt....och sprang " vilse " hi,hi...
Senast uppdaterad 23 februari 2023 07:23
-
Ja jösses det gjorde jag ju! Det skulle varit en enkel löpning, nästan bara att följa vägen hem och jag började med att springa åt fel håll!Jag och mitt lokalsinne
Logga in för att skriva en kommentar.