Lådor över allt

Så frustrerande att inte vara sitt vanliga jag, för en gångs skull. Jag har hittills inte haft bekymmer med graviditeten, den har varit enbart välkommen och är det nu med. Men lite irriterande, på ett hörn så där. Jag kan (törs) inte lyfta tunga saker, står jag för länge får jag ont i ryggen och packa lådorna måste jag göra i arbetshöjd, dvs så jag kan stå rak. Logistiken är massiv för att jag ska kunna vara till nytta!!!

Hade jag varit mitt vanliga jag hade det inte varit något problem, då hade jag varit både snabbare och mer behjälplig med bärandet. Nästa person som säger till mig att "du är väl försiktig" åker på en propp. Välmenande, visst. Men när femtioelva människor sagt samma sak känns det inte längre som ett välmenande råd utan en tjatig förmaning.

Barnmorskan bara log och sa "Du känner din kropp. Om fler lyssnade på kroppens signaler som du skulle vi ha betydligt färre som är rädda." när jag konstaterade att kroppen säger till vad den vill, om jag ska vila, om jag behöver stöd när jag sitter, om jag borde ut och röra på mig. Kroppen är inte så dum, den är faktiskt rätt finurlig och enormt anpassningsbar. Jag pressar mig definitivt inte lika hårt som på t ex en mara eller när jag sprang 100km, då jag vacklade på den totala utmattningens gräns. Jag är mil därifrån. Jag vet vad jag gör.

Den enda som får vara hönsig och orolig, vars uppgift det är att vara det mer eller mindre, är barnafadern. Det är hans uppgift att vara med, oroa sig och få lugnande leenden av sin kvinna. Sen pratar vi, långt och länge, om allt vi behöver prata om. Om bebis, om framtiden, om planer och känslor. Om han är orolig, så är jag trygg och lugn. När jag blir orolig finns han där, med en trygg famn. Det är så vi jobbar, vi stöttar varandra och finns där. Delar glädjen, underlättar för varandra och stöttar när det blåser motvind. Blir vi oroliga och rädda samtidigt gömmer vi oss en stund i varandras famn, delar oron en stund så den blir mindre och sen tacklar vi skiten ur problemen.

Flytten fortskrider i rasande takt, eftersom svärfar dök upp och hjälpte till. Det underlättade enormt, och det har gjort att tidsplaneringen är flera timmar före. Inte mig emot, om något trasslar är det ju bra att ha lite marginal. Flyttforman kommer imorgon och börjar lasta, det bör ta dem 4-5 timmar åtminstone. Det mesta är nerpackat i lådor, vissa tyngre än andra. Men allt stapelbart, lätthanterligt. Jag har så sakta börjat hata ljudet av packtejp och ljudet av wellpapp när det skrapar emot wellpapp, som t ex när man viker upp en flyttlåda...

Jag är djupt tacksam för alla timmar jag spenderat i gymmet och i spåret. Varenda minut jag svettats och grimaserat av trötthet har varit värt det, jag törs inte tänka på hur jag hade mått nu om jag hade varit i samma usla kondition som innan jag träffade min hjärtans kär. Nu är jag mest godissugen, men jag ska tagga ner på lakritsen och chokladen, men i övrigt är jag redo för en omgång till med flyttlådorna.

Imorgon vankas en 6 timmars bilresa, jag åker i förväg till huset med våra datorer och annat som vi inte anförtror flyttfirman. Ensam, det blir en resa jag sent ska glömma. Vemodigt att lämna Stockholm efter nästan 17 år, men jag flyttar hem. Det är inte illa. Det går att vara lycklig och vemodig samtidigt, just nu är jag mer vemodig mellan alla lådor och ihoptejpade möbler men det vänder sannolikt när vi börjar komma iordning och jag får se hur fint det blir.

Tack och lov är katterna hur nöjda som helst hos döttrarna. Tänk om tant hade varit sur och misstyckt, dessutom, mitt i detta kaos... Nej, de verkar ta det som ett äventyr, det tog ett par timmar sen hade chocken lagt sig och de började ta den nya lägenheten i besittning. Några revirdebatter, lite fräs och sen var det uppgjort vem som sover var. Plättlätt! Vilka underbara små katter vi har, jag hoppas innerligt att de tar det nya hemmet med samma ro. Tant Mimmi var så cool, hon bara klev ut ur buren med hög och stolt svans och pigga ögon, som om hon i bästa Birgit Nilsson-stil ville visa vem som äntrade scenen nu. Och småkatterna tittade, och lärde av mästarinnan förstås.

Gudars, vad jag är tacksam för det! Vad jag är glad att vi har Mimmi som visar de små vägen. Älskade katten.