Långsamt, men länge
Nästan 21km på 3 timmar är inget hastighetsrekord, det är en timma långsammare än jag borde och brukade springa men det är 3 timmars aktivitet och rörelse. Det inkluderar dessutom en vilsespringning på söder, där jag inte visste var jag var över huvudtaget och roade en tjej när jag frågade henne "Ursäkta, men var är jag?". Enligt henne, inte långt från Mariatorget på söder. Det var inte där jag trodde att jag var, jag tappade hakan, men bestämde mig för att försöka hitta Västerbron, den borde ju synas. Den är ju inte så liten. Den var mer svårhittad än jag trodde, men så småningom så!
Bild: Västerbron är praktfull, både på håll och lite närmare inpå.
Jag fortsatte mitt vilsespringande och letade mig sakta, och osäkert till Stora Essingen. Där har jag sprungit förut, men det var länge sedan och jag var inte så säker på att det faktiskt skulle gå att springa som jag trodde. Redan tidigare hade jag motats fel väg av vägarbeten och avspärrningar som fått mig att springa vilse mer än jag skulle gjort på egen hand. Jag trodde att Essingeöarna skulle bjuda samma utmaning, men jag hamnade utan större problem i Alvik,vilket gladde mig stort för då visste jag att jag hittade. Ganska säkert åtminstone.
Bild: Alviksbron var en skön syn!
Bara att kunna göra såna här saker är så skönt. Det går inte så fort kanske, men nu inkluderar som sagt tiden även alla rödljusstopp, fikastopp, vilsesprigningar och pratstopp. Min underbara Garminklocka rapporterar snällt att egentligen var jag i rörelse i 2,5 timma, med en snittpuls på 75% av max och en ganska låg högstapuls, bara 86% av max.
Gång och cykelbanan mot Brommaplan håller på att grävas om/upp så den normalt sett urtråkiga raksträckan blev lite mer äventyrlig i och med att jag måste springa en annan väg, men det var bara en kilometer på sin höjd och absolut inget äventyrligt eftersom jag nu passerat in i kända domäner igen.
Bild: Drottningsholmsvägen mot Brommaplan är inte så munter.
Jag hade åtminstone 7km hem när mörkret föll, och då blev det svalt. Jag var glad att jag tog långa tights, långärmat och jacka för det nöp bra. Vissa ställen var kallare än andra, det kände jag tydligt när jag passerade. Som köldhål, där solen försvunnit tidigare på dagen än andra ställen så temperaturen hunnit falla mer. Det var skönt att komma hem, in och ta ett varmt bad.
Jag tror det var första gången någonsin som jag försökte navigera på söder, och bortsett från att jag inte visste var jag var eller hur jag skulle komma dit jag ville så gick det bra. Jag vet fortfarande inte mer, men jag inser också att söder är en ö. En ganska liten ö, kuperad ö. Det är bara att kuta rakt fram, ön tar slut förr eller senare och då är det bara att följa vattenbrynet, tills man kommer till en bro - och vid alla broar finns det gott om skyltar har jag sett :-)
Bitvis är Stockholm väl skyltat, och bitvis är det som om de fullständigt glömt av vissa stadsdelar. Det kanske inte infödingarna i området tänker på, de hittar ju ändå, men som utböling märker jag direkt om det saknas skyltar för jag vet ju inte vart jag ska och får förlita mig helt på skyltningen.
Sen tänker jag på hur det är hemma i småland, hemma hos pappa ute i skogen. Inte mycket till vägskyltar där inte. Men där hittar jag å andra sidan. :D
Gillar
Kommentarer
-
Du är duktig som springer så mycket men så jobbigt när man springer vilse det har jag bara gjort i skogen du.
-
Då satt badet fint kan jag tro. 🛀
-
aregnisw, skogen är skönare att vara i. Vilsam och njutbar, stan är mer spännande och äventyrlig. Båda har sin charm :-)
Bella50, Väldigt! Jag vibrerade en lång stund innan kroppen lugnade ner sig, jösses så jag frös :-)
Badkar är en fantastisk uppfinning helt enkelt, jag skulle inte vilja bo utan!
Logga in för att skriva en kommentar.