Lite sliten

Det är tröttande att ha ont, det vet de flesta av er redan, och min tinnitus driver mig från vettet i perioder men jag börjar bli van. Inte vid att bli från vettet, utan själva pipet. Det som stör mig är när det byter tonart. Så länge det ylar i samma ton är det okej, då kan jag ignorera det efter ett tag. Men när den håller på och ylar i olika, nya tonarter börjar jag lyssna och blir medveten om pipandet igen. 

Jag försöker slappna av och njuta av vår rhododendron, den är så fin att folk kommenterar den när de hälsar på.

Det kommer mer blommor också, när jag går och spanar på den är det flera knoppar som inte slagit ut än. Jag försöker glädja mig åt de där sakerna istället för att låta örat bekomma mig. Jag kanske inte kan välja hur jag har det, men jag kan välja hur jag tar det. Pipandet kan jag inte välja bort, men jag måste inte bli arg och bitter över det för det. 

Coronan har gjort det svårare att träffa folk fysiskt. Men jag har ju min online-fika med tjejerna där vi snackar böcker vi läst, och det finns distanskurser.

Jag har faktiskt fler vänner nu. När jag tänker efter. När jag slutar fixera mig vid att jag aldrig träffat dem i verkligheten.

Jag vet vad deras familjemedlemmar heter, vad de tycker om, vad de ogillar. Vi byter förtroligheter, anförtror oss och driver med varandra. Är det så viktigt att jag aldrig sett vad de har på fötterna? Eller varför denna fixering vid "verkligheten" egentligen?

Vad är verkligheten? Allt vi kan se, höra, känna, dofta och smaka. De samlade intrycken vi får från vår omgivning. Jag kan se, höra, uppleva och känna med tjejerna när vi snackar över videolänk. Det saknas inte kroppsspråk, ansiktsuttryck eller tonfall, man ska ha bra lusig kamera för att inte det ska gå fram.

Så varför skulle digitala möten vara mindre verkliga än att sitta på fiket och snacka? För att man inte kan känna dofter? Så alla som lever med helt eller delvis nedsatt doftsinne lever inte i verkligheten? Nej, okej faktiskt kan man ju leva i verkligheten utan att ha tillgång till alla sinnen. 

Jag träffade han som fyller mitt hjärta med kolsyrebubblor och magen med fjärilar på nätet och hann lära känna honom och älska honom långt innan vi faktiskt träffades fysiskt. Det tog tid innan jag fattade själv, jag kan vara trög som kylskåpskall sirap ibland, men att jag begriper dåligt ändrar inte faktum. Våra onlinesessioner var verkliga. Våra diskussioner var äkta. 

Världen är inte avfolkad. Vi är inte några öar i ett virussmittat hav. Vi har andra sätt, andra vägar. Fysiska träffar är kanske inte högt på agendan just nu, men så kommer det inte alltid att vara. 

Sköt om er. Håll distansen. Håll er hemma.