Lite trött så där ibland

Jag blir lite trött på medierna ibland. Det senaste som verkar vara i ropet nu är att jaga "hälsohetsare" (och till den gruppen räknas alla som joggar mer än en gång i veckan, går på yoga, kör zumba eller gymmar). I stort sett alla som tänker på hälsan, äter nyttigt och försöker röra på sig faller under den luddiga beskrivningen "hälsofanatiker". Det tycker jag är lite elakt, för det antyder ju att det skulle vara fult och dumt att bry sig. Helst ska dessa "fanatiska motionärer" jagas, förkastas, bespottas och hånas i det offentliga rummet, så att alla som [KURSIV]inte [/KURSIV]tränar riktigt kan gotta sig i att [KURSIV]de[/KURSIV] minsann inte är "hälsohetsare". I en tidning gjordes halvdana antydningar att chefen som hälsohetsar kan vara lite smått galen, en annan hade gjort prydliga spalter över de olika sorternas hälsofanatiker de kunde komma på och undrade "känner du någon av dem?". Givetvis antyder de inte att just deras läsare skulle vara hälsofanatiker. Men vet ni vad? Jag tränar inte före deras skull, eller för någon annans skull heller för den delen. Det är bara särkskilt lyckade eller misslyckade pass jag skriver om eftersom jag tror mig ha en erfarenhet jag vill dela, en upplevelse värd att nämna. Kanske t om en grand kunskap att förmedla, så att någon annan slipper göra samma tabbe som jag, vad det nu vara månde som jag gjort? Men jag tror jag förstår trenden, varför pendeln ska gunga åt det hållet nu. Det har varit trendigt att löpträna länge nu. Alla ska springa Marathon, allra minst, vare sig de är intresserade eller ej eftersom det ser bra ut när man skriver CV sen. Undertonen hos vissa som tagit till sig löpningen har varit att de som inte springer minsann är slappa och slöa. [KURSIV]Dessa, skulle jag vilja påstå, är inga riktiga löpare.[/KURSIV] De kanske klär sig som löpare, rör sig som löpare och luktar som löpare, men i hjärtat är de inga löpare. De har inte insett att det bor en löpare i alla, men det är inte alla som hittat den än. Det är inte alla som kommer att få chansen heller. Det är ganska förmätet då att rynka på näsan åt de som inte springer och tänka sura tankar. Vad vet de om anledningen till varför en människa inte springer? En före detta kollega till mig fick sluta med löpträningen när hon skadade knäet, hon föll olyckligt. Nånting gick kapitalt sönder och trots flera operationer har de inte lyckats fixa knäet. En manlig kollega fick lägga all träning på hyllan sen har gjort illa ryggen, jag vet inte hur det gick för honom för han slutade. Kanske förtidspension, han bara försvann. Men av samma anledning tycker jag det är förmätet att rynka på näsan åt dem som motionerar. Vad vet de om anledningarna till att personen tränar? Jag känner en kvinna som löptränar regelbundet för att hålla sin migrän stången, och det fungerar för henne. Jag känner en annan som styrketränar regelbundet för att bromsa sin artros. En tredje springer för att försöka befria sig från sin medicin, hon har fibromyalgi. Pendeln gungar tillbaka. Efter att det hetsats mot de som inte tränar ska det nu då hetsas mot dem som tränar. Folk blir mer och mer lättstötta, mer lättkränkta och mindre toleranta. Jag tror det hänger ihop med att färre och färre tänker efter innan de reagerar. Många läser in saker som aldrig sagts, övertolkar situationer och drar fel slutsatser istället för att fråga: "Vad menade du, nu tror jag att jag kan ha missförstått dig lite?" Jag går i fällan själv ibland, fastän jag försöker låta bli att gå igång på alla cylindrar. Ibland hinner jag inte tänka klart innan topplocket ryker, ibland läser jag inte vad det står ordentligt. Då får man be om ursäkt. Undrar vilken nästa trend bli, när hetsen mot hälsofanatikerna gått över? Kommer vi någonsin till någon form av status quo där de som vill motionera gör det och de som inte vill inte motionerar - och aldrig tjafsa de båda om vilket som är moraliskt bäst och riktigt? Jag kan förstå att de som inte springer blir trötta på ideliga uppdateringar om hur underbar rundan var idag, eller hur skönt det var etc. Det kan låta lite överdrivet ibland, antar jag. Men det finns ett talesätt: [KURSIV]Det hjärtat är fullt av talar munnen om.[/KURSIV] Det ligger något i det, för brinner man för något är det lätt hänt att man börjar prata om det lite väl ofta. Ungefär som att vara nyförälskad. Jag tror däremot inte, som en del elaka gör, att den kritik man kan höra från de som inte motionerar skulle bottna i avund. Alla som bott med pratglada barn som aldrig slutar prata, ens när man ber dem, vet vilken frustration som kan byggas upp tillslut. Svadan tar aldrig slut! Skillnaden är att man inte fräser åt sina barn, man ler och nickar och står ut. Kan vi inte le nicka och stå ut med varandra lite oftare? Ha överseende med att vi alla är människor med olika behov, olika passioner och olika syn på livet? Vad hände egentligen med att försöka sätta sig in i hur andra människor har det innan vi dömer? Ibland blir jag lite trött på mänskligheten, och önskar att fler vore så där godhjärtade som Nalle Puh.

Kommentarer

15 oktober 2013 11:12

Donnina

Tack för dina funderingar, alltid lika kloka och intressanta. Fortsätt skriva, - ser fram emot flera tankar från dig!
15 oktober 2013 13:12

AnnCatrine

Bra tänkt, vi är alla olika och får så vara..... Fast medierna ska ju alltid ha något att skriva om..... Jag trivs nog rätt bra med att ha gått från "soffliggare" till "hälsofanatiker", ler. Kramiz

Logga in för att skriva en kommentar.