Lite tröttsamt

De senaste nätterna har jag inte sovit så där himla bra, det börjar kännas nu dessutom. Vageln i ögat stör mig, men jag tror den är på väg bort nu. Eller, jag hoppas det i alla fall. Jag fortsätter massera den med jämna mellanrum som det står på 1177 och håller en tumme för att jag inte gör det värre. Fast det fungerade ju förra gången, så varför inte denna?

Om lite mer än två veckor ska jag gå en distanskurs i kreativt skrivande. Det blir en ny erfarenhet, det var länge sedan jag utbildade mig till systemadministratör och ännu längre sedan jag studerade till journalist men ingen av dem var på distans. Det kan bli spännande, undrar hur det ska gå? I värsta fall får jag väl sitta med skrivandet på natten när Paula sover, om hon är för distraherande och det ska gudarna veta att hon kan vara. 

Bild: Kan vara det raraste och sötade som gått i ett par sandaler, när hon vill. Kan också vara en rasande furie med en vilja av stål och en röst som kan överrösta Hesa Fredrik när hon är på det humöret.

Det drar ihop sig till 30-års jubileum för min gamla grundskoleklass, jag är lite tvehågsen till om det ska bli kul eftersom jag inte har så många goda minnen från grundskolan. Men människor ändrar sig, även jag. Jag har inte varit närvarande på flera av träffarna så det kanske är dags nu.

Problemet är mitt humör. Även om jag lärt mig kontrollera det "på gamla dar" är det lätt hänt att man halkar in i gamla invanda mönster och rutiner. När jag var liten fick jag höra att "Har du inget snällt att säga är det bättre att du inte säger något alls." så ibland var jag väldigt tyst bland de andra ungarna i grundskolan. Det var inte ömsesidigt. 

Jag fick också höra att det var fult att slåss, men inte heller den sanningen hade de andra barnen fått veta.

Jag har varken glömt eller förlåtit dem eller den vuxenvärld som låtsades att allt var som det skulle. 

Mig själv har jag förlåtit för länge sedan. Det var inte det lättaste, det påstås att det inte är ens fel att två träter men det förutsätter meningsutbyte. Att en svarar emot. Att det är två. Det tog väldigt lång tid innan jag bet tillbaka, innan jag struntade i att vara tyst och inte bråka, och då gjorde jag det våldsamt. Men det var länge sedan nu. Människor förändras. Förändras eller dör. 

Livet tvingar oss till det, vare sig vi vill det eller ej. En del omfamnar förändringarna, älskar dem och tar dem till sig. Andra spjärnar emot och försöker i det längsta att undvika något som liknar förändring. Allt ska vara som det alltid har varit. Men livet händer. Livet tvingar sig på oss, alltid framåt. Vi är inte samma personer som vi var när vi klev in i skolan första gången. Vi är inte den vi var när vi fick första jobbet, första partnern. Alla människor vi mött, även de vi verkligen tyckte illa om, och allt vi upplevt har lämnat en bit av sig själva hos oss och det är alla de där skärvorna som förändrar oss och gör oss till de unika individer vi är. För ingen annan har kunnat göra det du gör, uppleva det du upplevt eller sett det du sett genom dina ögon. 

Till och med husdjuren runt omkring oss har hjälpt till att forma oss. 

Så jag ska göra mitt absolut bästa för att möta dem som de främlingar de är, med öppet sinne och utan förutfattade åsikter eftersom alla är värda en andra chans.