Löpningen, nu startar jag upp den med
Löpningen igår, den första på länge, satte sig förstås i benen idag. Jag känner mig stel idag, nästan som om jag skulle ha träningsvärk. Men ligger man så nära maxpuls, för runt 90% av max är ohyggligt, i en timme har man verkligen ansträngt sig. Det mindre roliga i sammanhanget är att det inte nödvändigtvis betyder att det är det effektivaste sättet att få bättre kondition. Bara att jag är i så dålig kondion att jag får kanonhög puls av nästan ingenting.
När jag gör samma runda på 80% av maxpuls i skaplig fart vet jag att jag är på rätt väg. Jag har stor nytta av testerna på Bosön nu, även om jag kanske inte når maximal syreupptagning vid 172-174 BPM (beroende på vilket av testerna vi pratar om, jag gjorde flera) så minns jag känslan när kurvan planade ut. Jag minns hur det känns att springa med mjölksyrans sprutande ur öronen eftersom vi måste ta reda på min laktatnivå. Jag minns maxpulstestet.
Bild: Maximal syreupptagning mäts i utandningsluften. Laktat med stick i fingret.
Det högsta jag mätt upp pulsen, för flera år sedan, är 184 BPM. Man räknar med att maxpulsen sjunker med åldern, ungefär 1 slag per år. Min maxpuls borde vara 178, eller därikring. Det tror jag inte riktigt, konditionstränar man kan man bromsa förfallet något. Så jag räknar med 181 ett tag till. Ju längre från mätningarna på Bosön jag kommer ju mer gissningar blir det, men det är ok. Jag är inte en elitlöpare, jag får gissa.
Jag brukar dessutom gissa ganska bra när det gäller mig 
Så där är min grundstatus. I så dålig kondition att jag utan vidare kommer upp i 96% av maxpuls. Ju mer väldtränad jag blir, dessto mer orkar kroppen och ju mer får man ta i för att pressa upp pulsen så där högt. För så här ligger det till:
Mitokondrierna är små och ovana, de är kroppens kraftstationer. De ska omvandla syre och glykogen till muskelbränsle (ATP - vilket inte i det här fallet betyder Allmän TilläggsPension utan adenosintrifosfat). Tränar man kommer kroppen att märka att vissa mitokondier inte fungerar optimalt och 'återvinna' dem, byta ut dem snabbare (visst är kroppen fantastisk?) och anpassa dem efter rådande krav. Antalet mitokondrier ökar och de blir effektivare. En uppskattning jag läst är att en mitokondrie lever i 9-12 dagar annars, men detta är jag inte helt säker på.
Nu är inte detta ny forskning längre, men jag minns när den kom: Att träna med sportdryck i flaskan kunde potentiellt sabotera mer än det hjälpte. Sportdryck kan förstöra din träning | SVT Nyheter
Nu förändrar inte det så mycket för mig, jag sprang och springer slut på glykogenet oavsett vad jag har i flaskan och jag brukar faktiskt ge mig ut på löprundan på fastande mage enligt principen "train low, comete high". Men i alla fall, kan vara bra att veta att på träning är kolhydrater mindre nödvändigt. När man får bättre kondition ökar mängden röda blodkroppar naturligt (ja, det är detta en del försöker fippla med när de dopar sig), mitokondrierna blir större och effektivare och hjärtats slagvolym ökar. Man brukar tala om central kapacitet (hjärta, lungor) och lokal kapacitet (de arbetande musklerna).
I mitt fall är vikten dessutom en faktor, maximal syreupptagning baseras nämligen på vikten också. Man brukar skriva mL/kg/min, för att rättvisare kunna bedöma personer som väger olika mycket. Löpekonomin är också en faktor förstås, men jag vet sedan tidigare att jag har ett ganska energisnålt steg. Inte det snabbare, jag har för låg bakåtkick i steget för det, för snålt frånskjut men min löpstil är ekonomisk. Det var den löpstilen som tog mig igenom Stockholm ultra 100km och jag är inte säker på att jag vinner något på att ägna energi åt att greja med löpsteget faktiskt. Inte när det finnns andra faktorer som är viktigare och har större påverkan.
Så varför tyckte jag i början att runt 90% av max under en timmes löpning var ohyggligt? Jo, för att jag hade i snitt 86% av max när jag sprang Stockholm marathon, och då höll jag den pulsen stadigt i strax under 4,5 timma, med minimal pulsdrift (den där långsamma ökningen som sker över tid när man springer långt) och första halvan gick nästan exakt lika fort som andra. Då var kroppen en väloljad, trimmad maskin och jag litade på den utan att ens tänka något annat än att jag skulle komma runt.
Jag har den bilden i huvudet, det minnet också. Jämte Bosön, jämte Stockholm ultra, jämte Sörmlandsleden och en mängd andra äventyr. Och inga av de minnena rimmar med 90% av max i 1 timme i rask promenadfart, fast med löpsteg.
Det är ohyggligt helt enkelt för att jag vet vilket galet jobb jag lade ner på att bli den där, all svett. Blåsor. Tårar. Smärta. Jag är inte så pepp på att gå igenom det igen. Vanlig löpning är underbar, när man springer det man vill för att man vill det.
Men det är faktiskt ganska coolt att vara så vältränad att man utan vidare kan anmäla sig till en mara med två veckors förberedelser, och klara den på en bra tid utan att ens rynka pannan.
Och jag vill verkligen ha den där medaljen för 10 Stockholm Marathon, jag har gjort 9, och jag är inte fuskartypen som låter någon annan springa i mitt namn.
Så det är bara att göra jobbet då antar jag.
Gillar
Kommentarer
-
Du är så duktig 👍
-
Tack Bella50, jag tänker bli om inte annat
-
Längtar lite till att starta upp ett löpprogram för det är ju trots allt härligt att uppleva utvecklingen.Men för min del blir det först i mars nångång. Innan dess blir det mest en 5.a när andan faller på
-
Förstår det, det är ju jättemysigt med en löprunda då och då.
-
Intressant, bra där!
-
Tack Johan, skrev lika mycket för att påminna mig själv om hur det ligger till med mitokondrier och grejer som för att påminna mig om att jag börjar om. Tror det fungerar, vi får väl se. Det blir löpning idag i alla fall, och det fungerar
Logga in för att skriva en kommentar.