Lustfyllt

För mig är det viktigt att träningen är lustfylld, att det är något att se fram emot. Det är min stund på dagen, då får jag rå om mig själv lite. Mitt i allt, när alla vill ha saker och tjänster, är det skönt med en stund för sig själv. Med det som utgångspunkt är det också svårare för mig att förstå resonemanget "jag måste träna idag". För mig är tanken snarare "Jag [FET]får [/FET]träna idag". När jag var +90kg och totalt otränad fick jag lätt ångest över att behöva springa. Jaga i kapp bussen var förenat med hjärtklappning och oro över att få en stroke en vacker dag. Så småningom, när jag börjat tappa vikt, började jag motionera som ett led i att försök motverka effekterna av att jag slutade röka. Jag ville inte gå upp de fåtalet kilon jag lyckats kämpa bort, och de var då inte så många egentligen. Inte så många som jag ville tro då åtminstone. Motionscykeln blev min livlina. Jag cyklade på mornarna, jag cyklade så ofta jag hann. Tungt, svettigt och intensivt. Ju högre puls ju bättre, och det är svårt att få någon vidare puls på en cykel. När man är otränad blir benen trötta innan hjärtat fått jobba ordentligt, men skam den som ger sig. Det var när jag cyklade 90-120 minuter varje morgon utan att känna någon vidare träningsstelhet eller träningsvärk som jag insåg att jag måste ändra något. Det gav inget längre. Maxmotstånd i två timmar borde göra saker med kroppen men för mig hade det avstannat. Så jag började "jogga". Jag skriver det inom situationstecken för i början var det nog mer promenad och mindre jogg än jag ville tillstå. Det tog 30 minuter att avverka 3,2 kilometer och jag var slutkörd efteråt. Men jag hade hittat min grej. Plötsligt föll bitarna på plats. För mig ändrades meningen från "jag måste..." till "jag får..." och jag är övertygad om att det har med lust att göra. För om man verkligen ser fram emot något, om man verkligen vill något är det snarare så att man hittar ursäkter för att få göra den där saken. Lika skicklig som man blir på att undvika de tråkliga sysslorna blir man på att hitta möjligheter att utöva sin nya sport. Jag tror jag har hört alla ursäkterna, jag har begagnat mig av en hel del av dem själv när jag velat undvika något tråkigt. Plötsligt har man inte tid, det kommer saker emellan och det där man ville undvika blir svårt att hinna med. Men är det något roligt man skulle vilja göra finns det plötsligt tid, det går att stuva om lite i planeringen och det blir inte alls svårt att hinna. Det är som en förälskelse. Men precis som vilket annat förhållande som helst kräver förhållandet till löpning att man jobbar på relationen. Alla dagar är inte perfekta, alla dagar är inte lustfylla. Men inte överger vi makar och hustrur för det? Nej, vi jobbar på förhållandet. Vi kämpar och försöker. När lusten till löpningen sviktar, och det gör den ibland, behöver man jobba på relationen. Den kanske behöver en nytändning? En tävling, en ny träningskompis, en träningsblogg eller ett nytt par skor? En del tappar lusten för att de ställer för höga krav på sig själva. Då gäller det att kunna backa ett par steg, släppa taget om pulsklockan och lära sig springa igen. Hitta tillbaka till det där ursprungliga som gjorde att du föll för löpningen till att börja med. Spola kraven ett tag, spring kravlöst och utan att mäta dina rundor eller hur länge du springer. Låt löplusten hitta tillbaka in i ditt liv. Huvudsaken är att man inte ger upp bara för att det tar emot lite. Ger man upp kommer lusten garanterat inte tillbaka, men om man kämpar för sin löpning kommer lusten tillbaka förr eller senare. I motgången prövas kärleken ;-)

Kommentarer

2 augusti 2012 21:31

Stinta

Det är precis den kärleken jag känner just nu till löpningen och jag hoppas förälskelsen håller i sig! Det gör ju träning så mycket enklare :)

Logga in för att skriva en kommentar.