Mental punktering

Ingen träning sedan olyckan. Jag har i och för sig hållit mig ganska bra i skinnet om man bara ser till kosten, viktbalans är inte så dumt det heller. Men det är ju ner i vikt jag vill, och för mig är det katten på råttan och råttan på repet. Sköter jag träningen sköter jag kosten, men inte vice versa.

Så fort jag slutar räkna stannar viktnedgången av. Jag förmodar att jag sakta skulle börja öka i vikt också om jag väntar tillräckligt länge.

Jag har haft lite mental punktering, det kändes som ett så hårt slag under bältet rent ekonomiskt. Precis när man tror att det ska bli lugn och ro, så händer det något. Det är tack och lov inget vi bråkar om, maken och jag bråkar inte. Är vi oense diskuterar vi saken, jämför argument och försöker hitta en gemensam lösning som båda kan acceptera. Det är underbart att han är lika praktiskt och pratsam som jag.

Den stora skillnaden är att han är lugnare, jag kan bli väldigt engagerad och folk som inte känner mig tror att jag blir agiterad. Det finns en stor skillnad där, mellan agiterad (upphetsad med viss irritation) och engagerad (upphetsad men utan irritation). Men är jag engagerad är steget mellan det tillståndet och agiterad kort. Jag har ökänt kort stubin. Men maken är lugn, hans stubin är lång så det räcker för båda, och han är smart nog att inse att jag inte är arg när jag argumenterar. Bara ivrig, engagerad och "på".

I tidigare förhållande har sambon trott att jag varit ilsken och börjat gräla på mig, och det är ju ett vattentätt sätt att få mig förbannad på riktigt. Jag bangar inte ett rejält gräl, jag förmodar att det är något i mitt finska och ryska arv kanske 

Maken är smart, det sa jag kanske. Han vet att om jag frågar "ser jag tjock ut i den här" förväntar jag mig ett ärligt ja eller nej, kanske med en motivation men ibland kan man inte sätta fingret på varför. Det bara är så. Han vet också att jag skulle bli fly förbannad om han inte ärligt svarade ja, och lät mig gå ut i något jag ser större ut än jag faktiskt är. Jag tar hellre en sårande sanning än en förledande lögn, för jag vet att allt han säger och gör är kärleksfullt menat. Ibland blir det tokigt, som när han skulle ropa på mig och fick svårt att välja mellan käresta och älskling så det blev käring - då höll jag på att skratta på mig faktiskt, hans ansiktsuttryck var obetalbart! Det var verkligen en sån där situation då man ser personen tänka "Men vad är det jag står och säger?!", då hjärnhalvorna inte riktigt kommunicerat med varandra innan de aktiverar käften 

Det är just ärligheten som gör att om han säger att jag ser bra ut, eller att det ser ut som att jag gått ner i vikt, så är jag mer benägen att tro på honom. Han strör inte meningslösa plattityder omkring sig och han kommer inte med vita lögner. Det gör att jag har både respekt och förtroende för hans åsikt. 

Så när jag surt säger "Den där kan jag inte ha, det är minst 20 kilo bort" rättar han mig mjukt och lägger till ett "än", så påverkar det mig. Jag justerar min mentala bild lite. Jag kan inte ha den nu, men snart. Jag tror inte jag nog kan poängtera hur viktigt det här är, affirmationerna. Betingning. Tankens kraft. Mental träning. Kalla det vad du vill. Jag skrev mer om det här: Du blir vad du tänker och jag vidrörde ämnet i inläggen om Pavlov och betingning.

Jag tror inte jag någonsin påstått att det är lätta grejer, att justera sin inre mentala bild. Det verkar dock väldigt lätt att halka tillbaka på en gammal bild, jag får jobba hårt på att inte börja tänka på mig själv som den tjockis jag en gång var och blivit igen. Den inre självbilden vacklar.

Det är hög tid att jag förstärker min inre bild av mig som ultralöparen, hon som sprang 100km och gjorde maran på 4h 26 minuter, som springer halvmaran på 2 timmar och milen på under 55 minuter. Det är den personen jag gillar.

Den andra, hon jag la till vila för så länge sedan, är bara ett eko av en mindre lycklig tid. En person jag inte ville vara ens när jag var det.

Vilken förebild vill jag att Paula och hennes systrar ska ha? Ultralöparen eller den andra?