Motivation?
Har ni läst Olga Rönnkvists blog, mamma.fit? Ibland är Olga kanske lite hård i tonen, men för det mesta har hon en kärna i det hon skriver som är äkta och kunskapsbaserad. Jag håller väl inte alltid med henne, särskilt inte i val av ost (nej jag kommer aldrig att tycka om den 10%iga osten, men den duger som proteinkälla om jag har något annat som är gott på tallriken också) 
Men ganska ofta kommer jag på att jag tycker hon har rätt, om annat än ost då, när jag tänkt klart.
Nu senast skrev hon om motivation, jag är inte inne jämt så ni kanske redan sett den här. Men jag kände iaf att detta är ju mitt förhållningssätt. Det är så jag gör.
Bara gör det.
Ska jag vänta på inspiration hade jag aldrig kommit igång.
Citat mama.fit:
"Att vänta på motivation, på rätt tillfälle, på ingivelsens moment, på att kreativiteten ska flöda, att sinnet ska vara i rätt stämning, att hela kroppen och själen samtidigt ska omfamna dig med sådan LUST att göra saker och ting – sorry, det kommer aldrig att hända.
Kan vi inte bara kalla detta för vad det är egentligen, att vi är lite smålata, har taskig karaktär och JUST NU inte pallar att ta tag i det vi nu sagt att vi ska göra? Är det för att det låter lite finare att säga ”Jag känner mig inte motiverad att träna intervaller i eftermiddag” istället för ”Jag orkar/vill inte”?
Ställ inte ens frågan om du är motiverad eller ej. Har du någonsin varit det? Kommer du någonsin att bli det?
Gör det bara."
Slut citat.
Källa: https://mamma.fit/2016/07/08/ingen-motivation-lugn-den-behovs-inte/
Just det citatet, det stycket, sammanfattar hela min strategi. Jag gör en plan, börjar med vad jag vill nå och tar reda på vad jag måste göra för att nå dit. Därefter gör jag en plan, förhoppningsvis realistisk och verklighetsbaserad och inte någora vilda fantasier om 10kg i veckan eller så 
När målet och planen är klar, när jag vet vad jag ska göra och när kan jag sluta tänka, sluta känna. Bara göra.
Det var exakt så jag gjorde för att träna inför 100km, fast då försökte jag låta bli att tänka eftersom jag insåg att om jag tänker på hur långt 100km är kommer jag att skita knäck och bli stel av skräck. Jag kommer inte att orka eller våga försöka ens.
Så tänk inte, bara gör. Jag skaffade ett träningsschema för distansen och blundade mentalt för glatta livet för distansen. Bara gör.
Det stämmer också det hon skriver om att det inte ens behöver bli bra bara man gör något, alla pass blev inte bra. Egentligen blev väl kanske bara några få riktigt bra, men i efterhand är det dem jag minns. Resten, den grå massan av slit och otacksamt släp, har jag sannolikt förträngt.
Det är inte första gången jag hör det här för övrigt, förra gången var det en reporter som frågade Jan Guillou var han fick sin inspiration från, varpå han svarade: "Jag är yrkesman, jag behöver inte inspiration."
Kaxigt? Behöver du inspiration varje dag du går till jobbet?
Nej, jag tror jag håller med Olga ganska helhjärtat faktiskt. Jag kan inte vänta på inspiration. Det är inte raketforskning det jag gör. Det enda jag egentligen försöker göra är att äta vettigt (någorlunda), träna lagom ofta och tufft, sova regelbundet (så gott det går) och förlåta mig själv snabbt när jag gör fel, så att jag snabbt kan komma upp på banan igen. Gör jag rätt 9 av 10 gånger är det fantastiskt, till och med 8 av 10 är väldigt bra.
Det är också därför jag erkänner för mig själv och min omgivning, när jag för en gångs skull verkligen inte vill träna, när jag inte klarar av att låta bli att tänka, när sömnbrist och mental syrebrist får mig att vilja gå och lägga mig hellre än svida om och springa, att "Jag orkar inte" eller "Jag vill inte". Det ligger ett ansvarstagande i formuleringen som jag tycker saknas i att skylla på bristande motivation, och när jag gör avsteg från min egen planering är det på mitt ansvar, ingen annans och jag tänker inte skylla ifrån mig.
Kanske är jag inte ett dugg mindre hård mot mig själv än Olga egentligen, när jag tänker efter.
Men jag hade inte varit det om jag inte var säker på att jag grejar det.
Gillar
Kommentarer
-
Jag tycker att hon är en stor inspiration. Ett tag under min viktminskningsresa var jag orolig för att få problem med mycket överskottshud på magen, men läste då hennes erfarenheter av att de flesta kan få till magen i hyfsat skick om man tränar muskulaturen. Att det är väldigt sällan man behöver operera bort hängande hudveck trots stor viktminskning. För det var min oro, att få ett irriterande hudveck som man lätt får svampinfektion i och störs av på olika sätt ( och, ja jag jobbar inom vården så man ser mycket sådant). Men från att ha vägt 114 kg tills nu då jag väger runt 72 kg så har magen hängt med väldigt bra, mycket tack vare styrketräning.
-
Oj, det kallar jag viktresa verkligen! Hur fort gick du ner allt det?
Ja, styrketräningen kickstartade min viktnedgång också, nu börjar jag till och med tycka det är roligt
-
Vägde 104 kg januari 2016 och gick ner cirka 30 kg under det året. Innan dess viktpendlade jag typ 20 kg upp och ner flera gånger, men maxvikten var nog runt 2011. Visst känns det mycket såhär i efterhand, men principen är ju samma för att gå ner även vid stor övervikt, jag behövde bara lite mer tid att nå målet.
-
Det är imponerande hur som helst, det krävs ett bra stabilt psyke och en målbild som heter duga för att hålla hela vägen!
Logga in för att skriva en kommentar.