Naprapatbesök

På sistone har jag känt mig lite stel och trött i kroppen när jag sprungit. Inte så konstigt, kanske ni tänker, med tanke på hur mycket jag springer. Men det är en sak att bli trött av att springa, en annan sak att känna att kroppen återhämtar sig långsammare än vanligt, att musklerna känns mer ansträngda än de borde och att kroppen känns lite "off". Jag kan inte beskriva det bättre än så, men det var den känslan och en magnifik trötthet i vaderna som drev mig att skaffa en tid hos Martin på Access Rehab. Det var bra, för jag hade mycket riktigt låsningar i bröstryggen, korsryggen, ländryggen och bäckenet. Inte konstigt att jag kände mig både gisten och stel. Det knäppte och knakade när han bände och vred, vissa knak lät högre än andra men jösses så välbehövligt det var. Jag tror han hittade allihop, men vad mer var så hittade hans armbåge min gluteus medius och lärde den veta hut (den var spänd och ville inte slappna av). Det kändes vill jag lova men jag tror han fick bort även den spänningen. Jag blev lite belåten över att inte vara speciellt orörlig någonstans, lite på framsida lår möjligen men det kan jag stretcha bort. De kroppsviktsövningar och styrkepass jag förtvivlat försöker få in i schemat ska jag fortsätta med, mitt fokus på rumpa, höft, mage och rygg är rätt. Jag berättade att jag sprang knappa 34km igår, och vaderna (som varit den del av mig som protesterat mest) fick med beröm godkänt. Det kändes bra att få så mycket feedback både på det jag gör och det jag tänker göra. Min misstanke, att vadtröttheten hängde ihop med något i ryggen eller bäckenet, var fullständigt korrekt. Ena benet var 1,5cm längre än det andra på grund av alla låsningar och spänningar. Men när Martin var klar hade jag återigen två lika långa ben. Jag kände faktiskt skillnaden när vi gick från Access Rehab till löplabbet Tjej så jag fick nosa lite på ett par Kinvara 3 men utan att köpa. Jag tittade lite på nya New Balance också, vi får se hur jag gör. Jag var inte hungrig vid lunch ansåg jag, men skulle äta för att det behövdes och för att det var länge sen vi var på Taco Bar. När maten väl sattes fram insåg jag att jag var vrålhungrig, en inte ovanlig bieffekt av att bli behandlad. På vägen hem drabbades jag av nästa bieffekt, muskelavslappningen. Kroppen började slappna av, spänningarna som låsningarna orsakat började släppa och jag gäspade mig hela vägen hem. Vi får väl se hur jag känner mig imorgon, jag är inte mer fixerad vid schemat än att jag kan byta passet som står där. Kanske blir det någon form av uthållighetssnabbhet, kanske blir det ett vanligt distanspass. Det får kroppen avgöra. Den här sångaren, eller en liknande åtminstone, väckte mig i gryningen med sin skönsång. Som jag saknat honom, jag låg och lyssnade en stund och somnade om leende. Det är äntligen vår - på riktigt. För nu sjunger koltrasten, och [KURSIV]som [/KURSIV]han kan sjunga!

Kommentarer

22 april 2013 15:02

Troxii

Härligt att han fixade det och att det känns bättre nu! Koltrasten ja, älskar sången, då är det vår` *rysningar bara jag tänker på det* ^^
22 april 2013 15:06

LadyG

Ja, det satt inte så hårt eftersom jag för ovanlighetens skull reagerade innan jag fick riktiga problem. Så det var ganska lätt-knakat idag :-) Jag tycker koltrasten sjunger vackrare än näktergalningen :-)

Logga in för att skriva en kommentar.