Njutning på hög nivå

Nu när det börjar dra ihop sig till tävling, det är bara 1 vecka kvar, så gör jag bara det jag vill och känner för när det gäller träning. Nu har jag kastat ut det rigorösa träningsschemat och litar på mina instinkter, och det verkar fungera för idag var det njutning att springa. I och för sig var det 28 grader varmt när jag gav mig ut, men jag sänkte farten lite istället och såg till att inte ta i mer än att det var "lagom jobbigt" hur man u ska förklara det. :-) Och hur det nu kom sig så avverkade jag mina nära 15km på under 1,5 timma igen och blev lika förvånad idag som jag blivit alla de senaste gångerna. Jag är inte van vid att vara snabb. Jag njuter verkligen av att springa nu när jag springer fritt, och bara det jag känner för. Jag springer dit jag vill, så långt jag vill och som jag vill. Till skillnad från det rigorösa schemat jag följde fram tills nyligen, som i mångt och mycket var anpassat för att få upp distansen, få upp farten och tuffa till kroppen i största allmänhet så att jag klarar min utmaning. Jag filosoferade lite över det där medan jag sprang, och då slog det mig att "jag springer för att jag kan" har nog aldrig stämt mer på någon. När jag vägde närmare 90 kilo och rökte hade jag inte kunnat springa, då hade jag fått hjärtslag eller spräckt ett blodkärl. Men nu, med mina 63kg och ganska många av de kilona är muskler, är det en helt annan sak. Jag hatade löpning då. Men det var ju för att jag var tung och klumpig. Jag var synnerligen medveten om hur allting gungade och svajade när jag rörde mig fort, tro inget annat! Det fanns en anleding till att jag inte ens sprang till bussen! Men nu, när jag gått ner mina kilo, tränat bort det mesta av det lösa hullet och gett kroppen tid att tighta till löshuden lite... då faddrar och hoppar det inte lika mycket. Jag känner mig sexig i tights funktionskläder som avslöjar hur smal midjan blivit och hur vältränade ben jag har. Klart jag tycker om att visa upp det jag åstadkommit. Och givetvis gör det mig inte ledsen att funktionskläderna döljer sådant som jag vill dölja också (som kärlekshandtagen och den lösa huden på magen t ex), det skadar ju inte alls. Fåfängan är definitivt en del av motivationen, det vore falskt att försöka påstå något annat :-) Jag älskar känslan av att glida fram, mitt löpsteg är ganska tyst och har alltid varit lite smygande. Det har hänt mer än en gång att jag ofrivilligt skrämt folk som inte hört mig komma bakifrån. Fartvinden, gruset under fötterna som sprätter iväg när jag springer, känslan av att det finns kraft i benen om jag skulle vilja det är sådana där saker jag älskar. Hjärtat pumpar, lungorna arbetar och man känner hur kroppen jobbar men det är inte obehagligt. Tvärt om. Då, när jag var tjock, hade jag inte njutit lika mycket eftersom kroppen redan från början fick jobba hårt. Då hade träningen bara lagt sten på börda. För att kunna njuta av träningen behövde jag få ner mitt farligt höga blodtryck först, gå ner i vikt och få ner blodvärdena. Så när jag svarar "jag springer för att jag kan" är det verkligen inte för att vara snusförnuftig eller för att försöka vara rolig. Det är dagens sanning. Nu är det 8 dagar kvar till Stockholm Ultramarathon 100km.

Kommentarer

27 juli 2013 22:43

Cirpa

Låter underbart!!!

Logga in för att skriva en kommentar.