Nöjd

Nu är jag väldigt nöjd. För det första har inte maran inneburit ett gigantiskt uppsving i vikten och för det andra har jag väldigt lite träningsvärk, de två hänger ihop det vet jag (orsak och verkan, vätska orsakar svullna och stela muskler och ökad vikt) men jag blir glad för detaljer ändå.

Förhoppningen lever, jag kanske kan springa med Team Nordic Trail ikväll. Jag måste ju inte springa "full patte" (vilket uttryck egentligen, vart kom det ifrån?) utan kan anpassa ansträngningsgraden till dagsformen.

Det är en milsvid skillnad nu jämfört med för några år sedan, då jag behövde minst en veckas vila och lätt alternativsträning efter en mara för att känna mig som folk igen. Kroppen är hårdare nu, tuffare. Även om det kanske inte syns så mycket, jag är fortfarande ganska kurvig och tycker om att klä mig kvinnligt , så har jag mer muskler nu och bättre återhämtning.

Även om jag satsar på fart och att bli snabbare måste jag inte minska distansen, tror jag. Jag vet ärligt talat inte, men jag vill hur som helst inte förlora den här distanståligheten. Jag älskar att kunna ge mig ut på en runda, och det är skit samma om den är 10km eller 60km. Det är inte bortom min förmåga att springa så långt, bara jag får äta ibland.

Nu för tiden sover jag som en klubbad säl, det gjorde jag inte förr. Möjligen kan jag ha lite svårt att somna om jag är uppskruvad inför ett lopp, men för det mesta sover jag väldigt bra annars. Återhämtningen och djupsömnen hänger ihop, sover man lätt och oroligt återhämtar sig kroppen sämre och man känner sig inte lika utvilad.

En annan detalj jag brukar notera är att jag blir en allätare efter långa lopp. Jag skulle kunna äta allt, vilket kanske kan förklaras med att jag på ett enda löppass gör av med så mycket som 3 000 kcal, mer om det är ultadistanslöpning. Så mycket energi kan man inte lagra in i glykogendepåerna, utan mycket måste tas från kroppsfettet. Från depåerna. Det är det de är till för.

Klart kroppen hyser en stark önskan att återställa status quo, återgå till den vikt och status som är bekant och invand. Kroppen är galet förtjust i rutiner och cykler, regelbundenhet är kroppens grej helt enkelt. Så det är inte så konstigt att jag kan äta allt dagen efter, om jag skulle tillåta mig det. Nu föredrar jag i och för sig att så snabbt som möjligt återgå till hälsosamma val, fräsch mat på riktiga råvaror och inget skräp men är det någon gång jag kan svänga i mig en pizza utan att få ont i magen av den så är det strax efter en mara eller ultramara. Jag vet inte varför det är så, jag vet bara att det finns ett fönster efter en kraftig ansträngning då kroppen är som en soptunna. Den tar girigt emot precis allt jag ger den.

Nästa lopp på schemat blir Tjejmilen som går av stapeln om två veckor ungefär och då ska jag vara farthållare, cirka 80 minuter är tanken om dotterns träning flyter på. Gör den inte det får det bli som det blir, hon pluggar på högskola så hon har verkligen att göra om dagarna, kvällarna och nätterna om hon vill. Särskilt som hon extraknäcker så mycket hon bara får för alla bisarra regler som inte tillåter studenter att tjäna för mycket pengar. Fattar inte riktigt varför, de som vill, kan och orkar jobba parallellt med utbildningen borde väl få göra det för att tjäna lite extra pengar tycker jag. Det är väl bara bra om de kan dra ner på lånet och leva på bidraget och lön istället?!? Är det inte bra att inte vara skuldsatt upp över öronen när man är färdigutbildad?

Nästa tävling för min egen del blir Sörmlands ultramarathon, 50km på sörmlandsleden. Jag önskar gott väder, uppehåll men inte jättevarmt och att jag kan träna bra tills dess. Loppet går på min 42-årsdag, 42 ska ju enligt Douglas Adams vara svaret på livet, universum och allting så vi får väl se om jag upplever att jag plötsligt får en vision av något slag. Eller möjligen en hallucination :-)

Efter Sörmlands ultramarathon har jag ingenting inplanerat i loppväg förrän i maj, Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag skulle väldigt gärna vilja greja de där båda loppen på bra tider, Varvet på under 2 timmar och Stockholm marathon på 4h 15 minuter.

Det är tuffa tider, halvmaran måste gå i 5:38 min/km i snitt (inklusive drickapauser) och maran i 6:02 min/km för att jag ska nå de tiderna, så det gäller att jag sätter lite fart på spirorna och börja träna på fart också och inte bara uthållighet.

Jag har 8 månader på mig att öka farten. Helst utan att tappa distanståligheten.