Nöjd ändå
Jag ligger kvar runt samma vikt som för 4 veckor sedan. Men nu när jag löptränat regelbundet i 7 veckor, detta blir den 8:e på raken där jag inte missat ett enda av mina tre pass i veckan, kan jag inte påstå att det är det är ett problem. Eller, jo det är ett problem men det är inte ett jag tänker fokusera på just nu.
I helgen satsade jag på att få till det längsta långpasset hittills, innan jag har begränsat mig till 3 timmar på bandet. Den här gången valde jag ett distansmål, 25 km och det skulle få ta den tid det tog. Distansen skulle tillryggaläggas helt enkelt.
Det gick över förväntan, och jag fick till och med mindre träningsvärk av det än jag hade förväntat mig. Det känns lovande inför Karlstad 6-timmars som går av stapeln i Våxnäshallen den 5 mars. Jag tänker inte missa det för allt smör i småland, jag har ännu inte missat att vara med en enga gång. Jag tror det blir 12:e eller 13:e gången vi kör.
Några 47km (personbästa i Karlstad) blir det inte, och absolut inte några 48 km (personbästa totalt) men om jag orkar hålla mig i rörelse hela tiden ut kanske jag kommer över 35km. Kanske till och med irriterande nära 42 km.
Bild: Det blir inte många höjdmeter på löpband.
Jag tänker givetvis ha min fina Team Snigeltröja med devisen "Långsamt är också framåt" på ryggen. Jag tror det kan vara lämpligt med tanke på att vi springer på en 200-meterbana och man har någon bakom sig hela tiden. Jag har så sakta börjat ta fram en strategi för hur jag ska försöka klara det hela. Framför allt måste jag disciplinera mig att inte gå med i den initiala rusningen. Jag måste hitta min egen rytm och göra mitt eget lopp.
Det är ett test, för att se om jag minns hur man springer lopp efter de här åren i dvala. Jag är inte säker. Jag har väl inte glömt allt, men tajmingen och disciplinen kan behöva undersökas.
Team Snigel är ett löparsällskap på Facebook som fokuserar på glädjen i att röra sig framför tidshets, livslust framför prestationsångest. Alla är välkomna!
Bild: Så får det bli i Karlstad, tröjan är skön och sitter bra.
Efter Karlstad 6-timmars har jag tid för återhämtning och en mer strikt kosthållning. Oavsett hur långt jag kommer på de där 6 timmarna vet jag på ett ungefär hur nära eller långt från en mara jag ligger. Vecka 22 går stockholm marathon, så absolut senast vecka 20 behöver jag springa sista riktigt långa långpasset.
Det betyder att efter Karlstad har jag ~10 veckor på mig att jobba upp något som liknar uthållighet och fart. Utan att skada mig.
Planen har funnits där hela tiden, jag har bara inte tillåtit mig att tänka på det förrän nu. Vill inte trigga stressen. Inte röra om i grytan.
Men de där 25 km i helgen, de lyfte mig verkligen. Jag har en rimlig chans. Nu är löpbandet platt som en pannkaka, det kan man inte säga att Stockholm är, men tempot var på rätt sida 8:30 min/km fastän jag gick emellanåt. Det finns hopp.
När det inte är så kallt ute att luftrören blir ledsna får jag börja springa ute, och då kommer det ytterligare en övergångsperiod. Den från löpband till utelöpning. Men ju mer och bättre jag springer nu på bandet, ju lättare ska den övergången förhoppningsvis bli i vår.
Man kan ju hoppas 
Gillar
Kommentarer
-
Heja heja ✌️😄
-
Tack Bella50! 🙌
-
ja du är duktig hej dej
-
ja du är duktig hej dej
-
Tack pralin!
Logga in för att skriva en kommentar.