Nöjd och lycklig
Idag lärde jag mig att det ligger en rullstensås här i närheten. Jag kom på det när jag sprang över den. Det gick bara upp och upp hela tiden, vid varenda krök trodde jag att backen nog skulle vara slut men den bara fortsatte. Det kändes som att den aldrig skulle ta slut!
Andra sidan var desto njutbarare, vilket medlut! Och vilken utsikt! Jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli när det finns lite grönska här också.
Väldigt bilfritt och mycket lugnt, jag kunde trava på som jag ville i stort sett och kom fram till min pappa på nästan exakt den tid jag sagt att jag skulle komma fram, 2 timmar och 17 minuter (jag sa 2 timmar och 15 min på 17km). Jag hade inte räknat med backarna, i och för sig, men jag klarade ju dem med så jag gnäller inte.
Det lustiga är att jag blev tröttare av att springa efter lilltjejen sedan än jag blev av själva löppasset. Lilla fröken sprang och undersökte allt, drog och petade på det mesta och smakade på alldeles för mycket medan älsklingen min hjälpte pappa med veden.
Mycket av grusvägen går som tur är parallellt med åsen, men givetvis måste man korsa den en gång för att komma till sjösidan. Väl på rätt sida är det lagom kuperat, lite slakmotor och böljande grusvägar.
Det är rena smålandspropagandan att springa i trakten, det ligger vykortsvyer och väntar runt nästan varenda krök. Pittoreska stugor, charmiga torp, porlande bäckar och ängar och fält. Visst finns det skog också, rena rama trollskogen på sina ställen men idag höll jag mig på vägar där bilar kommer fram. Det är det inte alltid jag gör!
Sista biten hem, sista grusvägen är mig väldigt bekant. Jag är hemma igen, springer på vägar jag cyklat och sprungit som barn. Mycket har förstås ändrats sedan dess, men mycket är sig likt också. Jag vet precis vart gränsen går för när jag är hemma igen, oavsett vilket håll vi kommer från.
Plötsligt känns det som att sträckan var betydligt kortare än vad jag verkligen sprang, eller att jag inte kört 7 pass på 6 dagar. Bara någon kilometer till, så är jag hemma.
Behöver jag ens säga att en dag som denna, med en enslig grusväg under fötterna, solen i ögonen och vårvinden i håret, är den stillastående vikten inte ett bekymmer? Förr eller senare händer det grejer med vikten, det vet jag av erfarenhet.
Jag är ultralöpare, så tålamod envishet nog att sträva efter långsiktiga resultat är en av de där sakerna jag är bra på.
Gillar
Kommentarer
-
Vilken vacker, och avstressande, natur! Det är annat än Stockholm och Spånga
-
Ja, det är verkligen stor skillnad
Jag är så glad att vi fick chansen att flytta ner
-
Rena bullerbyidyllen, det borde vara ännu finare på sommaren🙂
-
Ja, jag tror det med, jag har inte haft chansen att undersöka saken än men det hinner jag med det med i sinom tid 😁
-
Håller med Paloma, rena rama Bullerbyidyllen. Härliga bilder!
-
Vilken härlig miljö att både bo och springa i
-
Det känns mycket bättre att låta Paula växa upp i de här omgivningarna, med skog alldeles intill.
-
Ser så mysigt ut på bilderna, bra ställe att koppla bort världen på och precis som du säger, vikten kommer följa med så småningom.
Logga in för att skriva en kommentar.