Nosar på personbästa
Nu nosar vikten på personbästa igen, och fettprocenten ligger så lågt som den någonsin legat efter graviditeten. På schemat idag står det styrketräning, veckans tyngsta och längsta pass. Vi får väl se hur det går med det.
Bild: LCHP, lågkalorikost med proteinfokus. 416kcal, 40g protein, 27g fett, 9g kolhydrater
Det blev lite rörigt igår med middagen med hockeyn och allt, men nu kan livet återgå till vanliga rutiner igen. Broccoliriset fungerade utmärkt att laga till i micro också som tur var! Och istället för ärtguacamole gjorde jag en kall rökig sås på Oatly Fraiche och Chipotlechili, paprika, salt och peppar. Det fungerade det med eftersom jag hade ett väldigt stort underskott att parera, löpningen på dagen tog väldigt mycket kraft. Det känns att jag ligger på underskott nu, cirka 11km tog 95 minuter! Visst, det är den mest kuperade rundan jag har men jag har sprungit den nästan tio minuter snabbare!!
Medan jag var ute i terrängen tog storasyster med lillasyster på promenad/joggingrunda, och lillskruttan var så upptagen med sitt att hon bara vinkade lite förstrött åt mig när vi möttes sen ville hon vidare i djup koncentration. De små benen går som trumpinnar på henne, hon vill också springa! 
Det har varit varmare är på sistone, och kvavare. Åskan har gått med jämna mellanrum och även om det både dånat och ösregnat så har det inte varit skönt, utan kvavt och tungt att andas. Det är nu inte enda anledningen till att jag känner mig trött i löpningen, jag vet att underskottet spelar större roll än vädret men båda påverkar förstås upplevelsen.
Jag försöker påminna mig om att det tar emot att lära kroppen använda fett som bränsle, det är kolhydrater som är raketbränslet och då i synnerhet snabba kolhydrater. När kroppen ska använda fett som bränsle går det åt extra mycket energi, det är en krävande process så det går inte riktigt att göra som med kolhydrater: springa på en så hög ansträngningsnivå att syreomsättningen inte hinner med (musklernas mitokondrier använder inte syre och genererar restprodukten laktat när de bryter ner glukos till ATP som är det musklerna förbränner när de arbetar).
Läs mer om ATP, cellandning och energi i Runners World eller Hjärnfysik.
Eftersom fett inte är samma turbobränsle kommer kroppen nödvändigtvis att behöva arbeta på en lägre intensitet för att orka med samma arbete som tidigare. Åtminstone initialt. Om man utför det här arbetet, träningen, på fastande mage dessutom med så tomma glykogendepåer som möjligt kommer kroppen att svara med att göra fler och större mitokondrier i musklerna. Samma sak sker när man kör intervallträning på hög nivå. Båda två är jobbiga var och en på sitt sätt, så det är bara att välja det som är minst plågsamt egentligen.
Ju envisare man är, ju bättre kommer kroppen att bli på att använda fett som bränslekälla. Av erfarenhet vet jag att marathonlöpare som inte skött sitt energiintag under loppet kommer att "gå in i väggen", dvs de får slut på raketbränsle och majoriteten har inte tränat på att springa med så gott som tömda glykogendepåer. Smärtan är därmed stor när en ovan kropp plötsligt ska försöka växla över till ett bränsle den inte är van vid. Det gör ont, fysiskt.
Men ju mer man tränat med lågt glykogen, ju mer van är kroppen att växla. Den kommer fortfarande att prioritera raketbränslet, förstås. Men för varje gång man tvingar kroppen att använda fett som primärt bränsle blir motståndet lite mindre. Mitokondrierna blir fler, energiomvandlingen effektivare. Det är detta, bland annat, långpassen ska vara bra för.
Det är också detta som är en stor anledning till varför en vältränad person kan förbränna mer på samma svettiga spinningpass. För trots att alla i lokalen tar ut sig till 100% så är det så att är man otränad eller ovan kommer kroppen inte att orka pressa sig så mycket som den hade orkat om man var vältränad.
Jag hade nästan förträngt allt det här, fram tills igår då. När jag stånkade fram i backen som aldrig ville ta slut i ett tempo som nästan tangerade personsämsta började jag fundera. Jag läste på en hel del när jag började träna för marathon för evigheter sedan, de kunskaperna krafsade sig upp till ytan. Inte helt olikt zombier i en gammal skräckrulle. Jag var tvungen att komma hem och läsa en stund för att få mer kött på benen, jag mindes egentligen bara grova drag. Själva skelettet om man så vill 
Det är inte så att det är så viktigt att kunna det här. Men jag tycker det är lättare att hantera saker när jag vet varför. När jag slutade röka ville jag veta vilka reaktioner kroppen kunde tänkas komma med, så jag skulle kunna förstå vad det var som hände och kunde hantera det istället för att bli överraskad och överväldigad. När jag började träna likadant.
Jag tycker inte om överraskningar ens från mig själv.
Ha en trevlig helg allesammans!
Gillar
Kommentarer
-
All kunskap kanske inte är livsviktig, men det är ofta intressant och givande att få en förklaring till olika mekanismer. Och om man stöter på svårigheter och det finns en förklaring till dem och även en lösning så är det ju toppen!
-
Precis, det känns lite lättare att förstå och göra rätt val, tycker jag iaf, om jag vet hur och varför det är som det är. Ibland får man stå ut med att inte veta, men förvånansvärt ofta finns det logiska förklaringar!
-
Verkligen en hel vetenskap, men jag gissar att det är viktigt för dig att känna till och förstå, med tanke på din träning
Härlig känsla att nosa på personbästa
-
Tack gittan52, det går nog t om djupare än så. Första meningen jag satte ihop var "E de?", tätt följd av "Varför då" om man ska tro mina föräldrar
Logga in för att skriva en kommentar.