Nu är det vår
Igår kom tydligen våren till Sävsjö kommun på höglandet.
"Nu är det vår," konstaterade maken och det var inte utan att jag stannade för att titta på honom en lång stund. Jag förstod inte hur han kom till den slutsatsen så där mitt mellan avfrostningen av frysen och städningen.
Det började med att frysen behövde frostas av. Medan jag väntade på att få börja möblera frysen igen flyttade jag alla vikterna och styrketräningsstället, bänken och stepbrädan inne på gymmet för att kunna byta ut skyddsmattan under. Den började se lite sunkig ut. Det är nära 200 kg i metallvikter, och när mattan var bytt ska allt tillbaka igen. Städa, organisera, sopa, torka. När gymmet var klart var frysen fortfarande inte redo för nästa steg, så jag fortsatte.
Paula tittade upp på mig med jämna mellanrum men en blick jag närmast kan beskriva som överseende. "Mamma städar igen." För att hålla henne ur vägen satte jag på hennes favoritdansmusik inne på gymmet och lät henne dansa loss. Hon dansade en lång stund innan hon gick över till att brottas med pilatesbollen.
Maken kom ivägen för mig så jag sysselsatte honom också. Han var lättövertalad. Återvinningen, töm garaget på plast, glas av olika kulörer, metall och papper. Sorteringskärlen ska tömmas.
Det är inte det att jag stressar när jag är igång, jag tycker faktiskt inte det. Men jag stannar inte, inte för något. Jag har något i händerna hela tiden. Tvätta, torka av golv, organisera garderober, städa tvättstugan. Är inte frysen redo snart? Städa köket. Nu så, nu kan vi börja flytta tillbaka det som ska vara i frysen. Skönt att det var minusgrader ute.
Det var någon gång på eftermiddagen jag upptäckte att jag inte hade ätit lunch, inget mellanmål och ingen fika. Det var ungefär då, när jag stannade upp och upptäckte att jag dröp av svett, som maken tyckte att våren kommit. Han förklarade sig när han såg att jag inte fattade och det kan säkert stämma. Det är ett beteende jag inte riktigt lagt märke till själv.
Men jag får tydligen städryck när ljuset förändrats tillräckligt. När dagarna är långa nog, ljusa nog. Det är ljust nog för mig, men för tidigt för att börja odla. Då börjar jag storstäda. Först det som syns. Sedan allt det andra. Under, bakom, uppe. De där ställena man måste kämpa för att nå. Det där man inte ser.
Den vanliga städning kan liksom upphöra när jag börjar bli lite less, när jag gjort en eller två saker, eller när jag tycker det är gott nog. Jag kommer oftast ihåg att äta.
Städryck är något annat. Det är, om jag ska tro maken, min motsvarighet till murmeldjurets yrvakna uppvaknande efter 5 månaders dvala. Att jag orkade hela dagen gör mig glad. Att jag faktiskt inte har träningsvärk idag gör mig förvånad. Jag var säker på att jag skulle ha det igår. Så trött var jag.
Men jag är bara lite stel, inte öm eller så.
I fredags sken solen. Så jag gav mig faktiskt ut och sprang. Jag var beredd på att det skulle vara pest och pina, men det var det inte. 
Bild: Riktigt nöjd med den löpningen.
Med tanke på att jag inte sprungit ute sen oktober -21 eller något i den stilen så är jag väldigt nöjd med det här passet. Jag var rädd att jag skulle kämpa betydligt mer för betydligt lägre tempo, men detta är ju med råge godkänt marathontempo (8:30 min/km är tempot man behöver hålla för att klara maran).
Det jag blev påmind om var att mina luftrör inte gillar kylan, det var 0° ute och det visade sig rätt snart så fort jag försökte öka farten. Men så länge jag travade på i ett bekvämt, inte allt för pressande tempo kändes det bra.
Jag är långt ifrån redo att göra långpassen ute än däremot. Jag gör mitt långpass på löpbandet idag. Planen jag siktar in mig på är först 2 avsnitt av dr who, 90 minuter. Nollställ löpbandet, fyll på flaskorna och ta en gel. Därefter 2 avsnitt till. 3 timmar sammanlagt, förhoppningsvis över 21 km igen (drömmen vore över 23 men allt över 21 är jag nöjd med). Huvudsaken är att jag rör mig i 3 timmar.
Eftersom jag har noll kostkoll antar jag att mina depåer är fulladdade, det är bara när jag ligger på underskott som löpningen blir riktigt jobbig. Depåerna fylls på långsammare, kroppen är motvillig och trög. Så som det kändes i fredags kan jag omöjligt ligga på underskott 
Jag hoppas det ska kännas likadant idag 
Gillar
Kommentarer
-
Det är nog med blandade känslor jag möter våren. Jag har ännu mycket mental ballast med mig då det gäller våren.
Samtidigt som den - precis som du skriver - för de flesta hämtar med sig en extra energidos och lockar fram ork, ställer den underliga krav på vårt sätt att vara. Det är som om man borde bli mera full av energi, man borde bli inspirerad av mera utomhusaktiviteter och man borde känna sig ljusare till mods i takt med att ljuset tilltar.
Som gravt överviktig var det med blandade känslor jag mötte våren. Gillade inte tanke om att kasta av mig mitt hölje av skyddande överstora tröjor och tunikor. Något man kanske borde prata mera om?
Ni som en lagom-vikt-person står jag inför min första vår i en anna skepnad än tidigare och känner mig mera energi laddad varje dag det blir ljusare - en märklig men och också skrämmande känsla!
-
Jag förstår dig MAS63, jag bär på mina grav.kilon fortfarande, ~25 kg till normalvikt. Men om någon har problem med det eller tycker det är osnyggt är det deras bekymmer inte mitt. Att man på något sätt ska skämmas för sin kropp, vikt eller utseende är något jag inte kan acceptera. Jag har gjort det själv, så jag vet ju att det förekommer, men jag kan i efterhand inte för mitt liv begripa varför. Jag har insett att det är dumt att internalisera andra personers problem, jag har egna.
För min del handlar det mer om att ljuset växlar, jag har inga problem med mörkret eller ljuset. Med status quo. Vinter och sommar. Det är själva förändringen som gör mig deprimerad. När jag var yngre blev jag farligt deprimerad och blev inlagd flera gånger på grund av riskerna, men det var innan jag förstod varför och kunde börja hantera förändringarna.Normalvikt skyddade mig inte det minsta, jag var inte ett dugg lyckligare för att jag var smal som en pinne (faktiskt tvärt om) innan jag tog itu med känslorna. Med mig själv. Men prata om depressioner, åtminstone i vår släkt, det gör man inte. Inte ens efter att min farbror tog livet av sig på grund av depression började vi prata om det. Det finns ett stigma kring hjärnans sjukdomar helt enkelt. Så det tog väldigt lång tid för mig att inse att inte alla gick omkring och mådde pest två gånger om året.
Det som varit mest verksamt mot depressionerna som utlöses av årstidsväxlingarna, apropå Hansen, är träning. Jag läste "Hjärnstark" med en överväldigande känsla av "men så är det ju!", för det han beskrev har jag redan levt och gjort, men utan förståelsen för varför. Det är en bok jag hade velat ha för länge sedan och det är nog därför jag är så förtjust i hans böcker, de ger mig ett sammanhang och en förståelse för mina egna upplevelser.
Så jag har nog landat i att om jag måste välja mellan normalvikt med passivitet och övervikt med träning väljer jag faktiskt träningen, med påföljande övervikt. Det var när jag insåg det som jag också insåg det urbota korkade tilltaget i höstas, att begränsa träningen pga övervikten... Det var ju så dumt att korna stannade och klockorna gick hem
Det var antagligen där jag havererade och kraschade. Jag är 99% säker på det.
-
Jag älskar våren mer än allt annat. Jag får lusten tillbaka...lusten att göra saker, odla, resa, umgås. Här är det iaf inte vår än på ett tag. Ha det bäst nu ✌️
-
Jag älskar sommaren allra bäst, men på våren får jag mer energi och lust att göra saker. Ljuset är viktigt för mig och gärna värme på det🌞
Min äldsta dotter har problem när ljuset kommer, hon blir nedstämd och jättetrött.
När vi kom till Sverige så var det just till Småland vi flyttade, min lillebror är född på Eksjö lasarett och jag tror vi bodde i Bruzaholm. Min pappa fick jobb på bruket där och vi brukade plocka glasänglar som låg i stora högar utanför bruket av någon anledning.
-
Bella50, Våren är inte så dum, när jag kommit igenom övergången och det tror jag att jag gjort nu.
Paloma, Åh, värme... det skulle vara något det!
Så ni hamnade i Småland en vända? Stackare, djupt in i mörka skogen när det finns öppna landskap, skärgårdar och ljusa vyer
Eksjö, där är mina tre födda också! Men vad är glasänglar? -
Vi kom till Sverige 68 eller 69 och fick hyra ett hus i Småland, vi trivdes jättebra och hade nog stannat kvar om inte mina föräldrar hade fått jobb i Blekinge.
Det var änglar och småfåglar av kompakt glas som användes i produktionen, jag vet inte om dom kom från glasbruket och var skadade. Dom låg i stora högar där jag och min syster plockade ut dom som var minst skadade och hade som prydnad. Jag var bara 5-6 år och min syster ett år äldre, så jag fattar inte nu att vi fick vara där själva.
-
Många tack för att du delade med dig av ditt förhållande till växlingarna mellan olika årstiderna! Jag tror att det öppnar upp för många hur viktig kontaketn mellan knopp och kropp är och att var och en behöver komma till rätta med sitt eget förhållande till den egna kroppen. Allas upplevelse är nik men det finns också mycket vi med övervikt har gemensamt och som vi kan lära av varandra.
Kämpa på LadyG - jag ser fram emot att igen läsa dina tankar!
-
Paloma, men oj det låter som en ganska farlig plats för två små barn! Men vad spännande samtidigt - jag hade garanterat smugit iväg om jag hade haft en så spännande plats i närheten så jag ska absolut inte säga något om föräldraansvar och liknande
Så med bara lite tur hade vi kunnat vara grannar nästan? Världen är bra liten
Mingel, han är min klippa och jag gör mitt bästa för att vara hans
Så oerhört tragiskt med din bästa vän, jag förstår dig. Är man skör redan innan och åker på en sådan smäll tar det tid innan man är på benen igen. Jag är glad att du är med oss. MAS63, tack själv för att du fick mig att tänka till, och börja vrida på tankarna. Det är viktigt att orka prata om de här sakerna, visa att det är vanligare än de flesta tror och ingen ska behöva gå igenom det ensam.
Logga in för att skriva en kommentar.