Ny bekantskap

Som jag nämnde i förra inlägget är jag jätteöverraskad och glad fortfarande. Min nya bästa kompis, Forerunner 945, har visat sig vara en kompetent klocka så här långt. Jag vet på ett ungefär, någon meter när, var klockan brukar pipa på mina vanliga rundor och 945:an avviker inte jättemycket från det, så antingen har båda rätt eller båda fel. De är konsekventa i alla fall.

Men den är rätt rolig också, efter dagens löpning tycker den att jag sprungit i 37 trappor uppför och 38 nerför. Vad "body battery" är har jag fortfarande inte listat ut än. Jag avser att komma på det förr eller senare 

Eftersom jag inte haft klockan så länge än tycker den att jag tränar för lite, den ser bara de senaste tre dagarna bakåt (så länge jag haft den) så vad klockan anbelangar har jag bara tränat 3 pass i september. Detta kräver ett visst tålamod från min sida, att vänta in att vi ska vänja oss vid varandra och att den ska lära sig mina zoner. 

Så med det i åtanke försöker jag låta bli att bli irriterad på "träningsstatus inte produktiv" och att den tipsar om att "öka träningspassens längd och antal för att öka din totala belastning". 

Klockan kommer att surna till på mig imorgon igen, det vet jag redan nu. Den tycker att jag borde vila 33 timmar (hur den nu kom fram till det med tanke på att den tycker jag borde träna mer, längre och hårdare..?) och bara träna lätt, och det lär ju inte hända en måndag. 

Det handlar inte om att jag behöver träna mer utan att klockan behöver veta hur mycket jag tränar, just nu gissar den ganska friskt. Den behöver tid helt enkelt. 

Detta är så spännande!

Innan idag bokade jag hotell för marathonhelgen och då pirrade det till i maggropen. Det ska bli mitt tionde Stockholm Marathon. Det känns annorlunda den här gången. Jag vet inte varför. Jag är inte samma person som jag var när jag gick i mål för nionde gången 2016. Då fanns det inte ett tvivel om att jag skulle springa 2017. Inget tvivel om att nästa skulle bli min tionde, och jag skulle få min medalj. Sen hände livet.

Hösten 2017 föddes Paula och sedan dess har jag jobbat mig tillbaka, steg för steg. Varifrån kommer alla dessa tvivel? All denna oro? Jag har sprungit fler marathon än jag kan komma ihåg, jag måste ta till träningsdagboken för att minnas dem alla. Är det kanske det som är felet? Jag minns vad som krävs för att klara en mara. 

Så kanske det är. Det är kanske just det, att jag gjort det förut, som är problemet. Jag vet att det gör inte mindre ont bara för att man är vältränad. Man är bara bättre rustad att hantera det. Jag minns känslan, men är ännu inte tränad att hantera det. Det är nog det som är felet.

Långpass och tålamod, träning och förberedelser kommer i så fall att lugna ner mig. Tills dess får jag fortsätta lyfta tungt och springa. För tillfället jobbar jag på att få upp farten lite. Jag tänker se vart jag hamnat i början av december, och sedan hoppa på något av marathon-programmen på marathon.se så att jag inte gasar på för mycket eller börjar slarva med långpassen.

Det är långpassen som oftast får stryka på foten med en liten i huset. Men det är slut med det nu. För nu är startplatsen betalad och hotellet bokat.